Jag vill aldrig glömma hur det kändes.
Jag behöver minnena nu när de är borta.
Men jag slipper helst minnas allt som hände.
Jag tappade mig själv någonstans på vägen hit.
Sitter fast i ett nytt liv med liknande känslor fast utan censuren, utan "livlinor".
Får inte ens en tröstfilt i detta helvete.
Kan jag få en fucking andningspaus!
Spelar ingen roll hur mycket jag försöker de räcker aldrig, ALDRIG!
...behövs alltid mer och mer och mer...
JAG HAR INTE MER! JAG ÄR TÖMD!
Kan inte någon bara ta hand om mig,
Ge mig min dotter-roll som någon fortfarande är skyldig mig.
Ge mig en man som ibland bara kan bära en liten bit av mina bördor.
Ge mig en vän som ibland tar mina strider.
Ge mig trygghet och lugn.
För jag kommer inte orka stå i motvind förevigt.
Jag är redan tömd på allt och ni står ändå och kramar ut lite till.