Är det fel att vilja vara den som någon gång kommer först?
Är det ouppfostrat att ibland inte har lust att vänta?
Är det orättvist att jag någon gång vill bli prioriterad även om det innebär att välja bort något stort?

Jag är så trött på att känna mig bortglömd, bortprioriterad och mindre värd.
Att vara slasket som finns där.

Fastän mina känslor inte syns på utsidan och att jag vill framstå som en stark självständig människa så betyder det inte att jag inte blir sårad.
Det betyder inte att jag inte behöver ha någon som ibland tar hand om mig.
Min själ är så trasig och skör så den faller sönder som ett malätet tyg.

Jag har en gnagande känsla av att alltid vara mindre värd och dålig, det plågar mig dagligen.
Går ständigt runt med tacksamhet till min omgivning att de står ut med min närhet.
Ber om ursäkt för min existens.

Jag vill lev i en kärleks obligat symbios.
Vill att vi ska leva i harmoni med varandra och inte kunna leva utan varandras kärlek och närhet.
Vill ha fysisk och själslig kärlek där vi blir ett med varandra.
Där jag älskar dig lika mycket som du älskar mig så vi kan älska tillsammans.
Vill komma ur denna parasitism symbios som jag levt i för många år, en evighet faktiskt.
Blir utsugen på kärlek och liv.

Kan du inte bara lyfta mig till skyarna för en dag, ge mig romantik som de sjunger om på franska.
Jag hånar romantik men det är för att putta bort sorgen av saknaden.
Jag vet ärligt talat inget om romantik och aldrig fått ta del av den.

Så vad säger du? Ska vi inleda en obligat symbios?
Låt mig känna mig speciell även om det endast är för en dag.