Har nyss gjort en kortare resa,

en resa så smärtsam som få,

en resa som tog det jag hade,

när jag var liten och trodde på livet, så.

Dofterna stack i min näsa,

tårarna brände som eld,

där jag  vistats  mot min vilja

för mitt val var ingen, inte ens valet av mig själv.

Scenerna utspelat sig åt det sorgsna

jag var ju bara ett litet barn.

ni var min trygghet och värme,

livet blev dock som ett onystat garn.

Det där ledsna och sorgsna,

blev  min livsmelodi,

genom livets sorger och vägar

ensam jag vandrat  utan ordet VI.

vindar som varit så hårda

så mitt egna gått sönder, allt jämt

ensam jag vandrat på  stigar,

så vuxna borde ha skämts.

 När jag behövde ett knä att vila mig i

då fans bara spott och spe,

det är därför jag blivit så liten,

fast jag alltid önskat  få vara med...

Livet är verkligen en skola

för vissa utan kompass,

man gör det man tror är rätt.

Fast man bara legat  till last..