Fast förankrade på rad och monotont roterande i vinden (om där är någon vind).

Så ser vi dem.

Konstruktioner byggda i järn och stål - och om natten med nattliga ögon, rött blinkande. En vy som hämtad ur en sciencefictionfilm.

I deras absoluta närhet böjer vi ödmjukt nackarna och blickar uppåt. Tänker att nog är vi varandra till ömsesidig glädje ...

De ger oss av sin energi och tack vare oss, vår uppfinningsrikedom, har de trots allt ett slags liv.

Men rasslet ... rasslet från deras innanmäten - de tunga andetagen - undgår oss inte, får oss att undra litegrann.

Kanske trivs de inte alls ... här på slätterna eller ute på haven, våra vindslukande vänner. Tvärtom kanske.

De vill nog ge sig iväg ... cirkla bort i morgondiset på silvriga kvarnvingar. Som skruvade pingpongbollar ta sig upp till de övre luftlagren.

Ett första rådslag på agendan, bland de förbiilande molnen.