Jag tänkte alltid att jag skulle bli mycket gammal,

en uråldrig tant, kanske rökandes cigariller i augustimånens sken,

diskuterandes allt hand i hand med en härlig man.

Någon som lagt sitt hjärta i mitt knä som en spinnande katt.

Någon som skulle finnas där när jag dog, lugnt och stilla i hans famn.

Jag älskar den bilden.

Jag inser plötsligt att jag troligen dog vid 19

på en buss i bergen,

kanske sprängdes den av de terorrister de alltid varnade för,

och jag förstod inte -

jag trodde det var inuti det sprängdes. Hjärtat som splittrades

tusen vassa skärvor glittrande mot bröstkorgen

för att

min tvillingsjäl stod kvar på busshållplatsen. Han som

sa; hoppa jag fångar dig

var själva värmen i ökennatten

satt på min sängkant och strök min febriga panna

var den ende som riktigt kunde

matcha -

egentligen.

Och jag vet värre än så kan det aldrig bli. Aldrig.

Jag inser att sedan dess har jag gått jämte

frånvarande och genomskinlig för alla. Utan göra avtryck, 

utan att röra någons själ. Utan fånga någons hjärta.

Ett dis folk sträcker sig genom

med förnimmelsen av en rå ton i luften.

En osalig ande.

Alla vassa bitarna virvlar återigen runt, kastar sig mot ärrade väggar,

river upp nya sår i spökköttet,

och det gör så ont; bilden av mig kan inte sova inte äta inte andas.

Det kan aldrig bli värre än då

när jag dog på riktigt. Det känns tryggt.