sover aldrig längre, trodde jag,

vaknar ändå med ett ryck av att hjärtat försöker bryta sig ut

ur bröstkorgs allt för trånga bur

som om ett ögonblick tappade greppet expanderat till utanför mina gränser

där varje slag ekar genom kroppen i kamikazefart galopperar mot

döden, jag

stirrar i mörkret och känner,

känner hur det saktar ner, fortfarande smärtsamt för fort

för stort

för mig

saktar ner och jag tänker hur mycket mer fart kan det tappa

innan det stannar?