-

Vid sjöhästens sida ligger hon på vakt, på spänn inför hotande faror, den mandelögda Amygdala. Hon önskar ett enda - att någon gång få vila, som vi, blundande i solen och i vinden. "Andra får höra vågor skvalpa långt ute bland sanddynerna, varför inte jag? Jag är förbi av trötthet, säger jag er, mina ögon faller ihop, jag orkar inte längre!" Så klagar hon, vår fjättrade Amygdala. Ditt uppdrag att speja och varna har du från högre ort, detta rår vi nere på jorden knappast över, blir vårt ursäktande svar till den väna. "Men du ska veta att dagen kommer eller natten, då du blir fri! Du lämnar oss genast - rider iväg, bort från oss och dina bojor. Den gråsprängde hästen och du - som i en cowboyfilm sätter ni av över prärien i galopp."