Döden tänker inte på mig nu för tiden.
Jag finner ingen respekt av den.
Så pass luttrat är mitt hjärta
att den inte längre ser hur livet ska bli.

I blindo gråter mina dagar
och medvetslöst svettas mina nätter.

En dag vaknar jag ur sorgen
och kvar står kärleken som bar mig
hela vägen.

Ja, vårdade mina sjuka dagar.

Vem ska då fatta min hand o
ch vandra ut i glädjen

vid min sida?