aldrig är,

aldrig bara
är

skrapet mot väggen
oavsiktligt trendfattigt andetag
när ditt öra plötsligt fann annan

det var en stålram byggt av spelkort
som limmades fast av onykterhet

rinnande kunde det ha varit,
mycket mer smink på orden,
som rann ned för vävtapeten och fyllde ut kvadraterna,
lade sig som krutstänk över naken hud,

har redan ropat,
skrikt ut kärleken så att den fastnade i vårvinden
och följt stegen som stoppade förlossningen av livsglädje
i orkanens öga,

jag är skrapet mot väggen,
ett oavsiktligt sällskapspel

härskar vid lust,
dör vid avsked,
rinner ut från sinnet,
bortom klockvarv

aldrig är,
aldrig bara
är

borde njutit av penetration och ändlösa löften,
skulle ha sett gårdagen ur mulliga molns farvatten

begick kärleksmord när känslor flödade
genom krystade samtal
och naiva beröringar

dunkla nätters närvaro ser du mig på hotellrummets vägg,
det där skrapet,
som svärtan skapar av resväskor som försvinner