När du föddes tyckte jag du var ful, en skrynklig rosa liten bebis som bara låg där och skrek. Någon som tog uppmärksamheten ifrån mig. Jag minns en gång när jag klippte mig i fingret med mammas sy sax så att det börja blöda. Allt detta för att dra till mig en liten gnutta uppmärksamhet och vaggande och ett ”såja, såja” från mamma och pappa. Men snart lärde jag mig, jag hade blivit storasyster och skulle helt enkelt inte synas lika mycket som tidigare innan du kom.

När du var fyra år och ritade på mina tapeter då jag blev så arg så jag drog dig i håret så att stora tussar lossnade och du skrev tills du blev blå. Fast det bara var lite, lite ritat på min tapet så syntes det ändå ganska tydligt. En röd krita mot ljus tapet. Nu är jag glad att du ritade på tapeten.

När jag precis börjat högstadiet var jag den bästa som fanns och din stora idol då du log med din mun full av gluggar. Jag som hade tighta kläder och svart kajal runt ögonen. Då du också ville vara som jag och lånade mitt smink och såg bara konstig ut, som en vuxen på ett barns kropp.
När du lärde dig cykla och jag sprang efter och höll i pakethållaren tills jag tillslut släppte taget, du cyklade själv. Lyckan i dig fick knappt plats i din lilla kropp. Ögonen lyste av glädje.

När jag tagit studenten och du precis börjat högstadiet, du blev kär för första gången i ditt liv. I en flicka med ljusa lockar och bruna ögon. Hur du sent en kväll ringde på min mobil och bad mig hjälpa dig. Du som varit på fest och smakat på någons häxblandning. Hur du dagen efter spydde i badrummet och jag hjälpte dig att ljuga för mamma och pappa.

När du skulle börja gymnasiet och var nervös och osäker fast du var bra på alla sätt. Duktig, stark, snäll och såg bra ut.
Sen hamnade du fel, en kille i trean som du blev bekant med. Han som fick dig att testa värre saker än alkohol. Jag märkte det först, såg det i dina ögon, din hållning, i ditt sett att vara.
Jag undrar vad som var fel, varför berättade du inte för mig? vi som delar samma gener och samma blod. Eller till pappa? Han som hjälpt dig och skjutsat dig till och från oräkneliga fotbollsträningar och matcher, han som du pratade med om saker män emellan. Eller mamma? Hon som ammat dig, gett sig ditt allt för dig, lagat mat, varit förstående när du gråtit ut mot hennes axel då dina förhållanden brustit.

Eller åtminstone till Axel, din bästa kompis. Ni som gjort er till blodsbröder och ni som byggt kojor och pratat om tjejer och hängt ihop sen lekis?
Du andades inte, ögonen var blanka och stirriga. Som på en död gädda. Varför?
De ringde till mig från jobbet, du låg på sjukhus, en steril sjuksal med kala vita väggar, som fick det att knottra sig på huden.

Din kista var blank och fin, vit med en guldram runt locket. En röd ros ovanpå kistlocket från mig.
Din gravsten i svart och guld text.

Jag som aldrig skulle få se dig ta studenten, eller aldrig sparka fotboll på gatan med dig igen, aldrig gnugga min näsa mot din och låta mitt långa hår kittla i ditt ansikte.
Fan lillebror, hur kunde du?