Två djupa andetag och några få tabletter
det kommer kännas bättre sedan
när du lutar dig tillbaka, tittar upp i taket
och låter alla kemikalierna i kroppen verka samtidigt.

Du blundar lättjefullt och låter stjärnhimlen inom dig
svepas som ett täcke runtom dina kalla ögon
och supernovan exploderar
färgstark mot den mjuka huden, flimrar
oändligt chiffer kaosartat mot väggen
bröstkorgen knyts åt du kämpar panikslagen mot mörkret
som finns inuti dig som tar över
säger "Du är värdelös".

Ditt jävla avskum, du som spelar mänsklig,
alla som du låtsats älska brinner inuti dig,
flammor bakom dina ögon.
Hettan, hjärtat som pulserar blod ut i systemet
alldeles för snabbt och outhärdligt kraftigt är du sjuk,
kanske döende, eller lider du som alla andra
människor av smärtan som det innebär att leva?

Det är inte du och inte jag eller vi eller tankarna och lugnet
när du tittar på klockan har det gått fem minuter
men du vet inte vad sekunder är eller betyder längre
så vem bryr sig? Du tittar in i spegeln, fascineras av mönstren
bakom din imperfekta gestalt, det finns en värld bortom våran.
Det finns symmetriskt formade fönster där att fästa blicken vid, att krypa undan genom,
och du förstår för första gången i ditt liv att du är ensam.

Det här är verkligheten, ingen jävla matematisk ekvation
och allt är obeskrivligt obestämbart
ett minfält i en labyrint som hotfullt sluter sig omkring dig.
Det går inte att skapa samband, hitta sammanhangen,
lösa ut x och beskriva döden som en rationell funktion,
det skrämmer dig att ingen av dina vanliga analysmetoder
kan förklara något så konkret som livet.

Men allt går över.