Jag lever inte.
Jag har inte levt på flera år.
Går som inuti en bubbla
av förfalskad trygghet (jag har mig själv att skylla)
är trängd i mig själv - liksom kvävs långsamt
av min egen otillräcklighet
är arg, ilsken, ledsen, trött (på mig själv)
har avstannat på vägen, vågar inte komma vidare
är i limbo i min bubbla
AVSTANNAD - kan inte gå tillbaka, vågar inte ta steget framåt
fast i den falska trygghet jag byggt mig själv
över åren
...
än mer ogenomtränglig yta - kommer att bli svårt den gång
jag bestämmer mig
att släppa taget
om bryggan som håller mig kvar
i välkänt territorium
inträngd i mitt eget hörn av sjukligt störande rädsla
i
ett egenhändigt byggt fängelse
av förfalskad trygghet
bepansrat med tankar av hopplöshet
...
sitter fast - tiden har till synes avstannat
(i)
bubblan som en gång skulle ge skydd
stänger in MIG allt mer och mer
utgången har suddats ut- finns bara svagt linjerade konturer kvar?
...
måste bryta mig ut och det snart
annars vet jag inte vad konsekvenserna blir
the most accurate scenario is:
att allt långsamt,
men säkert ,
kommer gå
allt mer utför
...
vill inget längre - är slut, orkar inte
måste våga, klara av
att
bryta ett livslångt destruktivt mönster
innan jag begravs helt
i mig själv
av min egen
fördömda
bubbla!
-
Behöver väl knappast tillägga att
(tanken på) det
gör mig väldigt, väldigt rädd...

Rädd
att
släppa taget
om min
bubbla
falla
ta steget vidare ut i livet
fri
att
äntligen
kunna få
känna
att man
lever på
riktigt!



© 2012 Celticgirl