Jag saknar ditt skratt, ditt beskyddande leende. 
Jag saknar att se upp till dig, jag saknar din omtanke. 

Vad hände med dig? Vad gjorde dig så svag?
Varför blev det upp till mig att ta hand om dig?

Du blev en förvrängd, tom bild av min syster,
hon som var stark och vacker. 
Hur kan jag förlåta och gå vidare? 

Du försvann från mig i dimman och du kom aldrig tillbaka. 
Vart är du?

Jag sitter här och skakar med mobilen i handen,
klarar bara inte av att ta det där steget, det som du så länge ignorerat. 
Jag är rädd.
Rädd för att hon, den starka och vackra, är borta föralltid. 

Vart tog du vägen när din själ dog? 

Jag lovade dig syster, att när du kom tillbaks,
skulle vi sy ihop ditt hjärta med våran sol. 

Men om du är borta, vad är då livet värt?