sparkade upp filten
som kastade gyttja
talade till Universum
att jag inte räcker till,
att vår värld förkastar sådana som jag,

letade leenden
och odlade tårar
medan hjärtslagen
fann sanningar utanför

trött på tro,
startade krig mot hoppet,
lät mig följa fotstegen
mot rännstenens avloppshål

sökandet efter raka vägar,
plana ytor
och grönskande skogar
fick mig bara att springa

sökte en viol
som kunde slå ut på vintern

fann maskrosor under sovande sten

såg alla byggnadsverk
rasa inom
medan pölar blev hav
medan himmel blev mark
dog jag i mina armar
om och om igen utan rättigheter
utan skyldigheter,

lät alla diaboliska krutorgier hamna i mina vener

imploderad
förskjuten och sargad

fortsatte jag

mot ett hjärta som redan funnit sitt

blicken såg ingenting
den fanns bara
målade upp en värld bortom
så vacker, skör

så osann

letande efter kraft
sökandes begravdes allt

under mig,
över oss,
fanns helhetens tomma
där färdigdrömmade fantasier
slog mig splittrad

har inte styrka att söka

men känner inte till
något annat