På natten befinner du dig åter djupt i vägens lera. Du andas inte, du kan ju inte andas lera, men känner ingen panik för det. Du sjunker, sjunker och det är en skön, tyst känsla. Där djupt i leran finns bara lugn och du känner dig snarast omfamnad, välkomnad. Alla rörelser blir långsamma och mjuka, som om du befann dig under vatten. Det är mörkt men ändå urskiljer du andra människor runtomkring dig, de ser förenklade ut, som svarta skuggor. Några sjunker i lugn, precis som du, andra försöker simma uppåt och du kan känna deras ljudlösa panik när du betraktar dem, de sprattlar och kämpar som om det vore fråga om liv eller död. Du slås av att det kanske det faktiskt är. Kanske är detta döden. Den är inte så illa, i så fall, tänker du. Döden är är mjuk och sval och tyst och du har faktiskt ingenting emot att vara där. Du vänder bort blicken och du sjunker vidare, djupare och djupare, i en evighet. Men så plötsligt slår du i något hårt och du landar på botten av denna dödens gyttjepöl. Hjärtats adrenalinstinna dubbelslag är borta, de alltför ytliga andetagen likaså. Allt är lugnt. Tankarna viskar, rör sig försiktigt. Du tycker om det. Om detta är döden, tycker du mycket om den.

Du har landat precis intill någon annan som liksom du sitter på knä på bottnen och i ännu en evighet sitter ni där, orörliga, bredvid varandra. Sedan vänder din dödsgranne sitt ansikte mot dig och du ser hennes ögon, de lyser bländande blå genom gyttjan, möter din lika bländande blick och ni talar, själ till själ.

"Ja, detta är döden", säger hon.

"Den är inte som jag förväntat mig", svarar du.

"Den är precis som du vill att den ska vara."

"Aha."

"Men du får inte stanna kvar här", säger hon i en oväntat skarp ton.

Du blir rädd och arg, vill inte tillbaka till kontoret och hissens lysrör och tråkjazz, vill inte se det där blekt sjuka ansiktet och livlösa ögonen i spegeln igen, vill inte känna hjärtat försöka slå sig ut genom dina revbens galler. Vill inte. Kan inte.

"Jag kan inte gå tillbaka", säger du.

"Det kan du visst", får du till svar.

Och trots dina protester ringer mobilens alarm ännu en morgon och din arm sträcks ut, dina fingrar famlar och målar linjer i dammet på nattduksbordet, finner mobilens släta yta och trycker på måfå tills ljudet tystnar. Det andetag du tar är skarpt. Du har återvänt från döden.

Fan.