Ibland känns det som det inte
finns någon medmänsklighet
ingen reagans på orden som
hänvisar till andras utsatthet.
Var är vi människor på väg?

Är det så att var och en har
skaffat sig en egen lya med
skyddsnät? Där varken
ord eller känslor tränger igenom
Kanske är det så att vi själva är så
sårbara för det som sker omkring oss.

Hur har vi hittat okänslighetens väg?
Rädslan för att tycka till när
någonting är fel.
Vad eller vem har styrt oss in på
den vägen.
Otaliga frågor blir då obesvarade!!!