Jag kommer ihåg en man jag träffade en kväll när jag var liten – han var handelsresande, i något jag inte begrep vad det var, och var dammig och trött när han klev ur sin oxblodsröda Opel Kadett på vår parkering. (Jag borde nog ha sovit så dags, egentligen – men som vanligt hade väl ingen tänkt så långt.) Det var fullmåne den kvällen, och han ställde sig bredvid mig och tittade på den när vi pratat en stund, medan han putsade glasögonen och snöt sig ljudligt och grundligt. Så fann han en vers, där i stunden, mitt i upplevelsen, och deklamerade den för mig:

- I tekannans buk -

ser pipen högt däruppe

som en månskiva.

Därefter gick han väl och hyrde sig ett rum, och rullade ut på vägen igen nästa dag, blev åter en del av den evinnerliga härmasken som vältrar sig längs med kusten. Han som alla andra. Jag växte upp på ett motell, nämligen. Ett motell i Norrland, längs med E4.

Mina föräldrar genomgick någon sorts livskris när jag var mycket liten; de lämnade allt, bröt upp och flyttade norrut, och av ett hugskott tog de över den där rörelsen och försökte få den att gå runt. Helt utan erfarenhet, helt utan anknytning till bygden. Det höll i några år innan förruttnelsen började, dem emellan, inuti dem - och för all del i själva fastigheten – men det visste vi inget om då. Allra minst jag. Men månen var bra däruppe – även om jag själv på den tiden troligare skulle ha liknat den vid något som lösgjort sig från de vrålande långtradarnas extraljusramper och stigit till väders. Ett lyktöga, jagande efter överblick. Kanske för att rapportera ned till moderskeppet hur trafiksituationen såg ut bortåt Örnsköldsvik, eller Umeå. Vad vet jag.

Jag har än idag ett helt orealistiskt förhållande till fullmånen. Vissa nätter, när himlen är klar och mörk, när månen är fullständigt rund och syns särskilt tydligt, så kan jag inte låta bli att tänka mig den som ett hål utstansat genom kulissen. En skymt av verklighet sedd från teaterscenen vi alla spelar på. Jag grips av denna okuvliga lust att sträcka mig på tå, lyfta armarna mot skyn och spjärnande mot tiljorna låta mig tänjas ut, lite i taget, tills jag precis når att grabba tag i det vattrade stoffet runt hålets släta kanter - och sedan pressa ut hela huvudet rakt ut genom öppningen. Ut genom firmamentet. Se vad den riktiga världen består av. (Som på den där gamla gravyren, ni vet – Flammarion, tror jag den heter - där himlavalvet ligger stjälpt över jorden som en upp- och nedvänd bytta, och en medeltida pilgrim på alla fyra kryper rakt igenom. Och ser underbara ting.)

Hur som helst; långtradare såg man givetvis en och annan. Det mesta av allt som skulle forslas upp i landet passerade ju förbi utanför sovrumsfönstret, och många stannade till – för en natts vila från det evinnerliga tuggandet av väg, eller bara för ett leende serverat med schnitzel och mos. Förlorade i ett arbete de inte behärskade, som mina föräldrar var, så lät de mig löpa vind för våg – och alla dessa namnlösa som passerade förbi fick fylla tomrummet bäst de kunde.

Man kan säga att jag inte hade några föräldrar. Man kan säga att jag hade tusentals, nya varje dag. Det är väl en fråga om perspektiv, det, liksom hur man väljer att betrakta månen. Kanske var det det han ville lära mig, den där mannen med Opeln. Man skapar sin egen verklighet.