I denna ljuva sommartid. Knappt hade den väl rullat av våra svårartat okyssta läppar och fladdrat undan upp i kyrkorummets välvda inkråm, förrän vi själva rullade nedför åsen som små fjällrävenmantlade cykelburna irrprojektiler; blint och från höften avlossade i riktning mot sommarens pumpande hjärtvägg (utan hjälmar, självklart, behöver inte sägas - för sådana fanns ännu inte, kanske i storstäderna (någon hade varit i huvudstaden en gång och jistanes vad exotiskt) och måhända i sägnernas säregna svindlande rymder - Falcon Crest till exempel.) Rullade nedför rullstensåsen som var världens mitt, kringkretsad av solen.

Vi handvävde ljudmattor: gräsklipparna som mullrade dova sånger till varandra mellan trädgårdarna. Naglar som släpade, ritsch, ratsch, mot myggnät i träram i det upphakade fönstret. Träskor mortlande sin trad mot grusgången som säkert borde rensas. Ljusa röster som klingade ihop mot ståldankar. Bordtennisracketgummi mot hårfästet. Det svaga ekot av sjunkbomber i Hårsfjärden, darrande ur gympasalsgolvet, rakt upp i mockasinskaften. Jorden som täckt sin svarta mull med sköna gröna kläder.

Det här var på den tiden när en smällbärshäck inte var en prydnadsbuske utan en krigsförklaring, att mötas med vildsint repande händer och hejvilt stampande fötter - och när valet mellan X-21 och Jordgubbscornetto var synnerligen viktigt och väl värt en eftermiddags debatt - eller rentav en blodsfejd i trenne generationer.

Hade det varit vinter i stället, som ju också kunde hända – och vinter då, det var riktig vinter det, med tunnlar grävda i snön där hela förskoleklasser, reflexvästar och lärare inklusive, kunnat bli inkvävda och sorgligen bergtagna om väggarna plötsligen rämnat – vilket de aldrig gjorde, underligt nog, för det var långt innan ingenjörskurser och hållfasthetslära och trigonometri – men hade det varit det hade man väl stått under gatlyktorna vid de granomfamnade rostiga gungorna utanför gamla tennisplanen. Man hade stirrat upp efter snöflingor, med flörtkulor i handen och piprensare och trälim i anden, följt dem med blicken, försökt maka in en tunga precis där de trillade ut ur atmosfären. En och annan landade väl där med, mitt mellan minnesmärken av lapskojs och en sista kvardröjande effekt av pölsa och ljummen mjölk. Allt som fanns skulle alltid finnas, så det var lätt att ta sig tid.

Högt, högt över Fennoskandiska urbergsskölden tecknade förvisso en Andropov vänd mot en Reagan av sig, höger och vänster om horisont, båtshakar i hand och svampmoln i blick – men skuggan av skuggan nådde aldrig riktigt ända fram till övergångsstället, Sportkiosken och Trivselköp. Den store Gudens håvor. TV-spelstummar och folkölsfyllor var begrepp som ännu lyckligen saknade mening, och Berlinmuren stod stadigt sedan tjugo långa år och några till – blandbanden, däremot, höll stånd några månader på sin höjd i köksradions spjutspetsteknologiska kassettdäck innan de blev överspelade i brist på plats, eller bara tuggade till bandsallad. Och jämte radion? Där stod de två saftflaskorna. Som en syrgastub att andas sig genom vardagen och dyka ned i nässelsoppan med: BOB Apelsin, BOB jordgubb. Livets nödtorft för Fadern och Sonen. Se hur i prydning jorden står. Smattrande svenska flaggor och nationalsången på blåstencil. Pilgrimsfärder som gick till katedern. Fastskruvade pennvässare, handen runt veven; HB, men vässad till en svärdsudd mot järnvägsknutpunkter, skrivstilsförlagor och kartplanschen över Det Heliga Landet.

En gång, mitt uppe i allt detta, kom en bil med smällande avgasrör och sprucken läderklädsel farande. Den hoppade man på, man gnisslade ned rutan med handveven (allt detta vevande!) och lät tungan hänga ut över Ölandsbrons räcke under överfarten, för det var olidligt varmt och luftkonditionering hade man bara om man bodde på Southfork Ranch. Rätt vad det var sprang man i den märkvärdigt uppstyltade skruvgängan som var trappan i Långe Jan – men inte vågade man gå ut till balustraden när man kom upp, nej, man satt gråtande på en beigemålad bänk och väntade på första tillfälle att få springa ned i gängan igen. Ned till den gulbredrandiga skrivboken med bokstäverna och de slingrande ballongkreaturen på insidan av pärmen. Oss åkern bådar ymnig tid. Och rätt vad det var så var det över.