maskars sega blod i mullen bildar

pölar under ytan i moränen

doppar tungan i dem törsten mildrar

likt en vätte i den onda sägnen

jag dricker begärligt den unkna saft

som ymnigt flödar under fostermarken

så långt jag minns jag alltid törsten haft

sen första steget sen första sparken

men buken snart blir full och mot ytan

jag hastigt uppåt glider så hal och våt

jag ömsar skinn och blir till man

min törst är släckt men vaknar av min gråt

jag ser din fasa vad är det vännen min

jag såg dig innan du ömsade ditt skinn