Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
räddad ur skräcken....


en kvällspromenad

En riktigt varm sommarkväll verkade skymningen inte vilja ge sig för mörkret. Solen hade gått till vila vid horisonten där färjorna är vana att mötas. Herr Kropp gick längs kajen där bryggplankorna knirrade och hamnlyktorna gav ett gult och varmt sken på avstånd. Månen vilade i ett dis ute till havs där molnen denna kväll var väldigt ensamma. Han var en väldigt perceptiv och redig man som med klar tanke och stort lugn ofta försvann i mängden. En sådan figur som han skulle kunna gå omärkt genom ett säpobevakat regeringsmöte utan att någon skulle minnas honom. Detta störde honom dock inte alls.
Skriket var så fyllt av ångest och skar genom medvetandet med en fruktansvärd skräck och blickar av rädsla riktades med stora tomma ögon mot piren.
Herr Olsson klättrade förbi sin värk och upp ur den förtöjda segelbåten och skyndade ut på kajen. Monica vaknade i hamnens vakthytt och tände den stora strålkastaren som fick hamninloppet att se ut som ett stort svart gap. Även några tyska turister slets från sitt hus på hjul och de möttes alla av en vettskrämd flicka som stammade fram-hjälp! han drunknar!!-TTommy, Tomm...mmy! ...Han är i nätet under fyren och kommer inte upp!
Nedanför fyrhuset, i mörkret samlade havet rester som flyter in till kajens stenar. Skräp, tång och nu även en viss herr kropp, som fått en spontan lust att genast hoppa i vattnet för ett litet kvällsdopp. Hans kläder var lika effektivt som snyggt samlade bakom kajmuren. Hit nådde inget ljus om natten. Paniken rådde nu uppe på piren och ingen visste var pojken försvunnit eller kunde dyka under fyrhuset i mörkret och genom de stora och kraftiga vågorna. Havet var svart där nere och allt fler nyfikna samlades på piren. Ambulansen kom ut på piren med tjutande sirener. Flickan var tröstlöst gråtande och satt hos Monica.
Det var alldeles beckmörkt vid första simtagen neråt i djupet och bort mot piren och herr kropp simmade snabbt nu. Måtte jag vara i tid, tänkte han och började känna av bristen på luft i lungorna. Precis som han beräknat blev det dock ljusare när ögonen vant sig lite och blicken fann hamninloppet underifrån. Där i kanten av nätet sprattlade en liten pojke som en fisk på torra land. Ett svagt ljus spred sig varmt uppifrån och allt blev klart för undervattenssimmaren. Pojken hade helt tappat kontrollen på sina rörelser och hade paniken hade tagit över. Plötsligt kände han ett varmt hangrepp runt ena vaden och nätet slets mitt av med en otrolig styrka. Han var fri!! Han drogs upp mot ytan av den lugna strömmen. Ett stort varmt lugn spred sig inom honom och när han väldigt snabbt sneglade nedåt tyckte han sig se ett par fötter simmande åt andra hållet....nedåt!





Prosa av Nils Järn
Läst 215 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-10-05 23:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Nils Järn