Det knastrade av torr vinterdag när skaren krossades runt de blå joggingskorna. Endast 10 M från vägen kändes naturens frostiga vila ta plats med något mycket äldre än julen, människan, mig. Skornas spår liknade smulig maräng. Genom resterna av ett kalhygge syntes bergens mönster i sitt skugglika bad av dagg.
Tillbaka på vägen och i spåret som följde ett par vita streck på en blå orm tryckte jag in cruise-controllen vid 100 km/h medan den första skymningen föll lika försiktigt som höstens sista löv.

Bilen var en Ford Crown-Victoria från sent sextiotal, i utmärkt veteranrestaurerat livsminne från en tid med stora "rödgula" blinkers, rosiga barnansikten och bleka lädersäten. Jag svängde in vid ett grått mathus som hade rutiga dukar och såg ut att servera varm mat. Vildvilans restaurang hade stora fönster som blänkte i solen och solkatterna och känslan av det gamla huset verkade nå långt bortom tid och rum. Kanske var det också känslan av bilen som med V-8;ans muller och gnällande servo nästan parkerade sig själv.

Medan pannbiffarna smälte i munnen friade viljan till min plånbok och min blick som smög ut i den tidiga vinterkvällen och tittade på den ljusblå Forden. Den glänste!Jag ville köpa den här bilen! Den skulle kunna vara alldeles ny och kanske precis skulle till att omfamna skuggan av folkhemmet en lördag som denna, 1967. Medan jag tömde tallriken på den sista biffen med potatis och underbar lök-sky tyckte jag mig se de små som vinkade ut genom bakrutan. De växte upp och deras glada obekymrade ansikten försvann i korsningen mellan biografens träluckor och biljetter av gulnat papper. Far körde bilen och mor skulle minnas hur fint det varit denna lördag.