Vi gick sakta och månen vakade över oss. I skogslanskapet vilade vintern stilla, vit och tyst. Högt över oss pekade granarna sina vita toppar mot den svarta skyn likt magiska fingrar av is. I den svarta natthimmlen hängde många stjärnor och fullmånen fyllde skogen med ett magiskt ljus.

Det är natten som gömt undan en del av sommarens ljus, sa morfar och såg ut som om han log på skuggsidan av sitt runda, skäggiga ansikte. Nu tas lite av ljuset fram då och då under den kalla mörka tiden på året. I det vita snöriket kunde man se flera hundra meter bort till dalgångens ände vid bergets fot, trots den sena timmen.

Högt över oss seglade en Uggla med ett så brett vingspann att det kunde vara en örn. Morfar kände skogen och dess djur väl och jag fick veta att fågeln var en berguv, den mäktigaste av ugglor. OOooo!!OOoo! -Kloka djur är de som kan se in i själen på en människa, se om du är god eller ond...krigare eller jägare...fiskare! Skrockade morfar då han gick före in i natten.

-Hur vet man vad fågeln ser då? Frågade jag försiktigt. Det vet bara den som fågeln tittar djupt i ögonen och sitter alldeles stilla bara nån meter ifrån. Det fungerar ungefär som en spegel,, man får se sig själv och ibland delar av sitt liv i Ugglans ögon.
-Jag har aldrig sett en fågel så nära en människa, sa jag. Inte jag heller, sa morfar men det finns de som har, det vet jag. Vi gick en bit under tystnad men plötsligt vände sig morfar och satte upp ett finger för att äska tystnad. Ett tassande hördes. Lyssna till skogen sa han och slöt ögonen. Jag lyssnade men vågade inte göra som honom, att sluta ögonen. Jag tittade ut i dalen mellan två enorma granar.

Bergstopparna doldes av molnen som blandades som socker i gröt med dimmorna som kallades dagg och som enligt de äldstes sägner kom från underjordens hemliga rike.

Spänn din båge nu, sa han nästan så det inte hördes och jag gjorde som han sa. När jag vände mig om med blicken mellan skogskanten och fältet nedanför såg jag en hare med glänsande päls. Morfar pekade och jag spände bågen med darriga händer kom jag till en hög ankring i sittande läge under granens kant.

Skottet gick och genom snön som hängde på den lägsta grenen for pilen mot sitt mål. Haren ryckte till, sprattlade och jag var kvickt framme vid pälsdjuret och två gånger slog jag bestämt med handen mot dess nacke, sen var den stilla. Jag lyfte den i bakbenen, kände på pälsen och kroppen kändes varm, och blötblodig.

-Haren såg rakt på mig! -Jag blev upptäckt, -den måste ha sett mig! morfar log och sa har du inte hört talas om månskuggor? Jag tittade undrande på honom, -blir man osynlig i en månskugga då?

Ja, svarade han med allvarligt stolt blick. Han tittade uppåt mot himlen och sa -nu måste vi skynda hemåt! Innan jag hann fråga varför tilltog vinden och det började falla stora tunga flingor.

Då jag än en gång vände min blick mot dalgången syntes inte längre bergen men jag hörde OOooOOoo från nånstans högt uppe.