I ett fönster satt en ensam man och tittade ut över Köpenhamn. Kylan hade dragit in på allvar under natten. Hustakens, torgens och hamnarnas danska huvudstad fylldes av snö så tjock att han tyckte att den mörka himmelen blödde kyla. Vinden var dock så stilla att mannen med ögat kunde följa en väl utvald flinga som gnistrande i månljuset, ned för att evigt vila mot kullerstenen. Trötthetens skugga smög över hans ansikte som tycktes ha åldrats minst ett år varje vecka här i mörkret, eländet och sorgen. Raiderna och och jakten på människoliv förgiftade honom och det hade känts som det kalla människoföraktande hatet börjat växa och slå rot inom honom. Odjuret inuti krävde fler och fler offer! Det fanns ingen återvändo, han var en ond och grym människa!

Plötsligt en kväll hände dock något förbluffande som gjorde att mannens ögon föryngrades där i den mörka spegeln. Fönstret visade tydligt vägen mot den livsfarliga tanken som hade makten att läka allt, allt. Djuret inom honom dog den natten, förlorade sin makt och kvävdes tyst av tanken som kunde rädda honom. Han insåg gråtande som en liten pojke när ondskan gav upp inuti att han trots allt inte var förlorad.

Händelsen skulle komma att följa honom resten av livet som en god vän och alltid skänka hopp, ljus och kanske så småningom också en underbar vila som snön där ute på sin säng av kullersten. Enstaka gengasbilar flämtade som halkiga isbrytare genom stan och lämnade svarta spår som trådar mellan husens grå kroppar. Med täckta lysen smög de som giftiga insekter i jakt på mer sorg, mörker och oskyldiga.

Månen lyste utan att veta och det hade slutat snöa.