Vi föddes i behov av sociala reservdelar till lågpris och flyende i drömmen sov vi med kisande ögon . I en bok som övade mig i läsning stod att oftast blundade sorgen för människor med glänsande bilar och raka ryggar. Pappa sa ofta: -titta inte rakt på dem, de får aldrig veta. -Veta vad? Frågade jag och tittade upp på far.

-Det gör det samma sa han, klappade mig på huvudet och rufsade min bångstyriga kalufs. En konstig nyfikenhet i ögonen har de iallafall, sa jag. Pappa log, det gjorde han ibland. Vi cyklade på packcykeln mellan arbetarkvarterens slitna husknutar och många var de som hälsade på far. Barnen var hopphagar och bollplank, Kvinnorna hårklutar och männen stora, starka med häng-kepsar och konjaksgroggar.

En eftermiddagsskur skingrade molnen. Den ljusa sommarhimlen lät solen sakta sjunka ner vid horisonten och blänka varje kobbe och skär med guld. Luften var så stilla och varm i kvällningen att dofterna från nytvättade lakan kunde färdas som smygande spöken genom trädgårdarna i skymningen.

Rastlösheten kom från ingenstans när man badat i timmar under den varma solen och vi grabbar hängde lika slöa på bryggan som fiskenäten på sina träställningar.

En annons som knappast ropat åt läsare hade hängt längst ned och på sista sidan i Expressen. Ett pekande finger i svart riktades ut i skärgården, som pappa sagt för en snickarkunnig man med "skötsam" familj. Det var vi! Jag, mor, far och lille Gunnar.