Över brandstationens gamla takpannor och ner i kanalens svarta vatten föll snön. Tjocka flingor täckte gatan och fick bilkön att likna en orm av smutsig slask. Snön fråtte hål på min förmåga till klara tankar där jag gick mot centrum av stan, Malmö.

Vinterns enformighet hade tagit skamgrepp på folkets sommarminnen och höll bilderna som gisslan i ett skjul bortom koloniernas gråvita gravstensgestalter. De långa månadernas fötter plattade julen och blötsnön samtidigt som solventa ansikten köpte solkrämer på rea och slogs om flygstolarna söderut. Jag släntrade i slasket förbi polishusets nya gula koloss som genom min spontanfattiga melankoli påminde om bilder från forna sovjet.

Medan alldeles nya flingor täckte malmö ringde klockorna från st:pauli. Människor som passerade bröllopskarusellen log inte utan gick tyst förbi. Yvigt glädjemönstrade risgrynshänder, högljudda tillrop, tårar i ögonvrår av bortkommet hopp och livserfarenhetens framtidscynismerade avståndsstatistik över skilsmässor reste sig lika oundvikligt som de mörka molnen över kyrktornets svarta kråkfåglar.

Den inlärda lyckan triumferade taktlöst som en fickrova av guld i handen på en uteliggare. Följets limousiner fräste övre medelklass och snömustacher som en sprättande strandgök på den kladdiga gatan. Bilarna rullade nästan ljudlöst genom kylan som fick mina andetag att ryka ur ett stelt ansikte. Äktenskapets förutsagbara minnen for snabbt förbi mina ögon som ett lyckofalskt snälltåg genon hotell-Savojs paketbufféer, maskinstärkta dukar av fejkad brodyr och andra varningstecken ingen tycktes vilja märka eller avslöja.

Bruden log inte helt ärligt utan som en bilförsäljare på en loppis med alldeles nya bilar. Den äkta mannen verkade dock nöjd ett slag och såg på sin nya fru, medan denna tittade åt andra hållet. Innan äktenskapsförordets tomhet fyllde ett år skulle snön säkert fylla Stortorget ännu en gång. Sådana är vi människor mitt i lyckan ser vi det fallande vita som vattenfallet i en brudklkänning eller som flykten i ett grogglas.