Gustav Hanse gick med mormodern Gitte till vattnet första gången då han var i 5-6-årsåldern. Hon bar honom över det hårda där stenar och stockar var som jättar för hans ögon och lilla kropp. Vattnet tycktes komma rakt inifrån berget och hans ögon glänste som speglar åt vattenfallet.

Den gamla kvinnan log åt den lille och bar ett tålamod som var lika stort som de varma kära händer hon kastade nätet hon fiskade med. Kort sagt hon avgudade den lille pojken. Inte mycket fisk brukade det bli men hoppet lämnade henne aldrig. Himlen var matt silvergrå och skogen dunkel.

Ibland fastnade blicken hos den lille pojken på något och ville inte komma loss. Han fick en stirrande blick, dock utan harm, oro eller ilska.
Sällan grät pojken men skrattade nästan alltid och verkade vara så full av lycka att det oroade mor och far.De var mest bekymrade då många talade bredvid och rykten spreds att gossen var rörd av sånt människor var rädda för. Trolltyg, skogsrå, vättar och tomtar var sånt som kom på tal.

Mitt i älven vid där de stod, fanns en stor sten vilken liknade huvudet på en häst. Pojken ropade plötsligt till mormor Gitte att hästen i vattnet kunde hämta fisken åt henne!
Hahaha! Skrattade hon och gladdes med den lille.
På rent kiv och med klurigt skoj i blicken sa hon högt till stenen, Hämta fisk åt mig pålle! Pojken tittade plötsligt med den stirrande blicken ner i älven.

Det började genast rycka i näten som nu sjunkit långt ner i det mörka vattnet.
När hon drog upp näten var de fulla med fin fisk. När solen bröt genom molnen blänkte näten ett kort ögonblick som rostigt guld.

Kvinnan kände den varma glädjen spridas och hoppet studsa inom sig! Vilken fångst! Sen ryckte hon plötsligt till då hon såg Gustav hoppa mellan stenarna i forsen! Balansen var helt otrolig hennes fasa till trots och sakta började hon andas igen. Det var som om stenarna lydde den lille och skogen såg på med samma glädje som fanns inom henne. Gustav tog ett jätteskutt och landade i hennes famn.

Förbluffad men lycklig var Gitte då gav de sig av mot byn som låg en bra bit bort genom skogen och mörkret. Stigen blev tydligare framför dem med den lysande månen som skänkte sitt bleka nattljus ner mellan de allt svartare granarna. Kvinnan och den nu sovande pojken i selen hon bar på ryggen tog nu vägen rakt över Stenberget. Här uppifrån syntes hela grevskapet där vattenfallet mitt i skogen var centrum och där åkerlapparna låg runt slottet som platta pannkakor på grevens tallrik.

Här uppe hade fogdarna för vana att stöta lans, tända eldar och hålla gästabud i stora tält. Platsen var sedan länge förbjuden vanligt byfolk och skogsmän att beträda eller synas på. Endast de som var förlänade adelns fribrev, gunst eller fogdens väl fick sätta sin fot här.

Fisken var väl tung att dra på kärran och när byns flämtande facklor syntes var de strax hemma. Då de var alldeles upp på toppen vaknade pojken som satt i selen och de tittade båda på den månbelysta världen i vilken de levde. Skogar, dalar och åkermark som låg runt älven som brusade långt bort.
Då hördes plötsligt en röst och C:a ett dussin män till häst hade plötsligt samlats kring dem.