När Pano kände den riktiga vintern komma samlade han sin familj och klanen för att färdas ner mot låglandets möten, byteshandel och fest. Så hade de gjort i hela hans liv. Jakten och fisket hade varit bra och torkat kött och fisk såväl som pälsar, och bärnsten skulle nu bytas mot redskap som knivstål och fiskelina men även brännvin, ost och mjöd.
De stora granarna runt lägerplatsen reste sig som hukande snömonster. Det såg ut som om de vita jättarna bugade sig mot ån som rann genom skogslandskapet likt en svart blodsåder.
Man visste att andarna flög mjukt över vattnet som tämjde landskapet och kopplade samman bergets topp med vaksamma och hemlighetsfulla ögon från skyn.
Det fanns de som fick låna dessa ögon och se det som varit, skulle komma och lärde sig att lyssna till vinden.
De kunde även se in i hjärtan på människor och förstå saker som var väldigt märkvärdiga och konstiga.
Detta var osynligt för alla andra och därför en mycket farlig gåva då den ofta skapade avund, rädsla och därigenom ett fält som var fritt för ondska i människors hjärtan.
Panos mor hade gåvan och innan hon gick till andarna i väldigt hög ålder hade hon varnat Pano. Någon av dina barn kommer att bära gåvan så stort och kraftfullt att bävan kommer att spridas bland alla klanerna i norr. Blod kommer att flyta och strid om makten få folk att lida och vissa kommer att göra väldigt onda saker.
Sedan när tiden är inne kommer en tyst man att bli hövding med ett mod som skapat av naturen själv. Hans arm kommer att vara starkare än någon annan man, bland folken i norr.
Den seende av ditt blod skall tjäna honom trofast och en kedja smidd av andarna binder dem samman för evigt. Runt denne hövding kommer freden att växa men det kommer att ta tid.
Pano och Mira hade två söner Held och Sam, födda med endast minuter emellan dem. De var 17 år och viljestarka sega ynglingar som följde far sin.
Han hade även en dotter som kommit ganska sent i livet men spred glädje till alla hon mötte. Hennes namn var Aja och hon var sex år. Detta barn fyllde hans och moderns hjärta med sån kärlek, värme och stolthet att han inte brydde sig att hon var en dotter som annars stod betydligt lägre i kurs.
Nu fyllde pojkarna slädarna och hjälpte sin mor och de andra att lasta och packa i den tidiga morgonkylan. Himlen hade varit klar på natten och stjärnorna vakat över människor och djur. Allt var stilla.
Då hördes plötsligt ett dödens skri och det lät som en ursinnig björn. Ljudet kom nerifrån ån och det var där de äldre männen samlats för att ta in fiskenäten.
Pano och några av de närmsta tog sina spjut och pilbågar och sprang ner till ån beredda till kamp på liv och död. De något yngre männen inväntade sin klanledare. Pano hann ifatt dem snabbt, nickade bestämt till dem och tog täten.
Forsen rörde sig kring två stora stenar vars skepnad liknade ögonen på en jättefluga. Aki, en av de äldre försökte stoppa Pano med en förskrämd blick. Akta dig, Pano! Skrek han. Två män stod mitt i forsen och kunde inte komma fram förbi den största björn han sett. Björnen hade fastnat i näten och försökte förtvivlat komma loss. Björnen var ursinnig och på väg att gå till attack mot männen när allt plötsligt stannade upp.
Aja stod på stranden och ropade till björnen som blev helt lugn och la huvudet ned på en av de stora stenarna. Pano stirrade skräckslaget på när hans lilla flicka gick ut på den andra stenen och med mammas kniv skar loss björnen.
Han höll upp handen mot de andra och ingen gick till attack eller sköt mot björnen.
Bjässen från skogen verkade nu lugn som en liten hund när den förnöjt lämnade vattnet och sprang in i skogen på andra sidan ån. De som samlats och såg det hela häpnade och vågade knappt möta flickans leende ögon när hon satt i pappas famn.
Pano Visste att ordet nu skulle spridas som pudersnö för vinden och att Aja var den som skulle tjäna den kommande hövdingen. Vem var denne? Och hur skulle de kunna skydda henne?
När solen samma morgon reste sig alldeles röd i horisonten och daggen lyftes mot skyn var de alla på väg ner för berget och Aja sov tryggt som alltid, hos sin mor i släden.