Så vackert att spyan målar horisonten
med själ och skönhet i urusel paradox,
det liksom smälter genom berusande rader
av älskande drömmar som ger avföringen sitt ansikte.

Likt skit som regnar i skurar och lämnar kvar
en bitter eftersmak av allt det ljuvliga.
Andetag och hjärtslag slåss om romantikens piedestal och
förbarmar sig över lättantändliga ord.

Ingen kan yppa något annat än det underbara som
knullar sig fast under skinnet och stryper anekdoterna och
pekoralen allra först!

Du grinar illa av de juckande rörelser som likt dreglet når nya
bottennivåer.
Hata är inte motsatsen till älska och de orden bokstaveras aldrig
ordagrant de bara ärvs vidare från ord till sats.
När massan hytter med fingret sänds budskapet över himmelhöjd
och självkritikern höjer sin röst och utbrister i aldrig nedtonat eko,

- Fyfan vad trött jag är på dina jävla dikter!