Dimman,
den där jävla dimman som omsveper
och bedövar komplexiteten som annars svärmar
genom förorenade vener och besudlade artärer.

Solljuset når aldrig linsen på samma sätt som minnet gör och
det gör mig så jävla förbannad, så ursinnig att jag hellre dödar än
se spillran av ett forna jag, i en konkav spegelbild av verkligheten.

Att finnas i livet är en förbannad plåga,
en skitig ynnest som kravlar i smutsen för att kunna nå
månen när den är som närmast. Där simmar jag utan kläder
i Stillhetens hav och inser att jag aldrig nått högre höjder än detta.

Så underbart när det bränner i strupen samtidigt som gråheten
ändrar nyans och någonstans i atomernas delning, synas baksidan
av de obrukbara spelkort som används.

Vågar inte vakna,
vågar inte inse att livet är över
och att andedräkten som studsade mot ofärgade väggar
var min egen.

Satan ler alltid ensam,
medan jag vaggas in av den kemiska tryggheten som
alltid bestraffar mig dubbelt dagen efter.

Jag hatar att älska den där jävla dimman
Jag hatar och älska gårdagen när jag utan makt
förs fram av tiden.