jag minns känslan av legobitar
i sexårshänderna
byggnader som gick från golvet in i hjärtat
skapade nya världar
som ett narniaskåp
från göteborg till paradiset

jag fick veta men ändå drömma
minns känslan av mattebokens serier
för varje avsnitt
bänken som ett eget rum
med bänkpapper och söta pennskrin
måstena var sällan många nog
för att hugga mig i ryggen
osäkerheten fick fortfarande hjälp

vardagsrummet var ljust till absolute sommar -96
och botsmark var fortfarande
den finaste platsen på jorden
jag minns känslan av farmors heltäckningsmatta
under fötterna
lekarna i rummen på övervåningen
och jag visste inte ännu att vår hejdå-kram
skulle bli den sista

det är ingen som egentligen förstår att det var jag
innan tiden oavbrutet drogs längre och längre framåt
när jag hade ett lugn inuti
istället för skavet
när jag satt hos mormor
med mammas gamla dockskåp
när drömmarna fick vara drömmar
utan att svärden högg ihjäl dem
när lekarna alltid kunde
anpassa sig

jag försöker blunda mer
och använda blocken och kamerorna
men såren vill inte glömma bort
när de en gång i tiden var hela
och man kan inte riktigt
ignorera alla nervceller som berättar om
hur de saknar barndomen
så att det gör ont