hjärtat kan nästan minnas känslan
av att vakna en
vårlördag
när solen lyste upp
mer än bara sovrummet

barndomen var så självklar
och kompisböckerna
fylldes av kråkbokstäver
åttaåringens drömyrken
var författare och konstnär
allt var möjligt
när framtiden fortfarande
var ett blankt blad

jag ville ha en killevippenspik
för dockskåp och lego
ta på mig skor så att
plattorna aldrig skavde
kunna leva i världen i sovrumshörnet
där alla leksaker skulle vakna till liv

men svagt någonstans visste jag ändå
att barndomen aldrig skulle
komma tillbaka

varje dag var en nedräkning
mot det okända
när kroppen växte
spelade det ingen roll
om man önskade sig
rewindknappar

och till sist förstod jag
att 90-talets sidor
började ta slut