jag kan inte längre minnas känslan
av att självskada var otänkbart
hösten 2004
är ett sträck
som en av livets alla
före- och efterlinjer

men även de röda åren
har haft gränser
när jag gick över till nykter
självskadare fanns alltid
en liten inneboende dragning
till det förstörande

tills dagen
när gränserna
sprängdes

jag tappade kontrollen
och kunde inte längre
stänga dörren
och slicka mina egna sår
dagarna för läkningen
staplades på rad
och sedan dess har hjärnan
lärt sig koppla samman
knivarna och de ständiga
omläggningarna

stoppknapparna blev rödare
än de självförstörande
men märkena finns alltid kvar

och historier berättas i
ljusare färger än blyertspennors