jag tänker på de som inte skrek
utan bara viskade
blickarna i klassrummet
och orden man alltid hörde
genom någon annan

jag minns alla dagar när
jag drömde om att bevisa
att tönten runnit av mig
men jag vet inte
hur jag tänkte visa det
när jag inte sett mig själv
ur deras ögon

jag har nog aldrig velat hämnas
jag vill bara fråga varför
det gick att trampa på mig
utan att det egentligen syntes
och fortfarande kan jag känna
att jag inte vågar berätta
hur svag jag blev till sist
samtidigt som jag vill visa
att det kanske finns kvar spillror
av en ensam fjortonåring

jag funderar inte längre på om det var orsaken
svaret går inte att läsa
i hjärnor eller signalsubstanser
och irritationen pyser över
när någon undrar
om jag är sjuk för att jag gräver i minnena
när det antagligen är händelserna
som grävde sönder mig

jag ser deras liv
i bilder på de öppna profilerna
alla samlingar där grundskolornas kompisar
fortfarande festar med varandra

och jag kanske är ensam bland dem
men jag kom åtminstone vidare