Där bäcken låg var barmark
men i spår av tid låg spår

för när örat lades tätt intill
porlade det förgångna

Att älska är minnesspår
där kärlek forsat fram

Där tid står still finns ett sinne
ett som tillfälligt dött för att
hindra spräcka ljudvallen

Jag kunde inte leva. Så ljudet
ifrån vår bäck, hindrades genom
pinnar, stenar, för att stoppa
flödet,

Tills tiden samsades med tiden


då var sinnet redo, spetsade
sina känselsprön längs vindar,

längs mark,

Tvingade mig åter
hem till människan