Tunn linje som skiljer.
Ljus och mörker som vill skapa en gryning
slungas ut i Universum medan verkligheten
försvann genom stundens allvar.

Det gör ont att slå sig på brösten,
det är muskler som vägrar och spänner
bågen som ska sedan döda.

Vart är det vackra med revir?
Vart är det ljuvliga om inte ömheten kan hyllas?

Du har redan sparkat på lik,
flyttat din kona och omgrupperat ditt artilleri,
i väntan på att granaterna viner, smeks du till
sömns av lena händers ynnest.

Det gör ont att hävda ständig rätt,
smärtan penetrerar adrenalinets ådra och formar
sig till din sanning.

Så rättrogen och ljuv,
nedgrävd pacifist i skyttegravens värn.
För just där...
just i det ögonblicket,

kan två fel bli ett rätt.