En svag vind rörde sig i cirkel utan att svalka hamninloppet. Greger Fals tände en cigarett och strök sig över pannan med en pappersduk. -Fan så varmt! Utbrast komissarien knappt hörbart men hans närmste vid namn Kurt Andersson, skuggan kallad, instämde med en slö nick och pustade.
-Helvete!! Väste Skuggan och slog näven mot rosten på båtägarnas slitna telefonskåp. Handen blev alldeles röd utan att han märkte det. -En liten stackare till, en oskyldig liten flicka...

Fan!-Vi måste agera snabbt om vi skall ha en chans att hitta henne., eller båda om det är samma sjuke jävel? Och om den andra fortfarande lever?-Det är samma, sa Kommissarien tungt, jag är helt säker, känner det i magen. -Du har rätt, sa han sen eftertänksamt, vi måste vara snabba för att ta den fan.

Frans Moser fyllde en stor gul kopp med te och lät en tepåse sakta sjunka till botten för att dra en stund. Solen spred sin värme och sitt gula sken på balkongen och fyllde trädgården med sommar.

Blicken for ut mellan buskar och träd, genom det gröna som fanns där. Plötsligt stelnade han till. Känslan var bekant och väckte omedelbar uppmärksamhet och öppnade det yttersta sinnet. En liten gråklädd munkpojke sökte sig bestämt mot grinden som stod och gläntade mot gatan. Han vände sig med hoppfulla och klara ögon upp mot balkongen. Den unge mannen log ett leende fyllt av värmen hos en mycket gammal vän. Munken vred upp handtaget på grinden som gnisslade.

Mosers blick letade sig fram genom trädgården och ut mot gatan som fylldes av ett grått och kallt ljus, nästan som tät dimma. Ett hopprep svängdes av två flickor, fram och åter ute på den lilla gatan. Den ena ville inte säga sitt namn och den andra var väldigt rädd. -Oj då! Utbrast mannen med tekoppen förd till munnen, det är visst bråttom, riktigt bråttom! Han vinkade hastigast till sin gamle vän i kåpan som försvann in i soldiset och blev en skugga i trädgården. Frans Moser kände nu tydligare hur repet svängde inuti honom, hoppa hoppa....

Pressen som väntade med klor runt sina anteckningsblock vid polishuset fick ett stort..-ingen kommentar! En äldre herre hade med eftertryck anmält att han sett flickan med den blå klänningen tala med en man som hade en sån där amerikansk van. Bilen var gul. Mannen hade blå overall, bar svarta handskar trots värmen och talade med en svag brytning.

Den gamle hade gått förbi alldeles när han pratade med flickan. En sökning efter en sådan van blåstes genast igång och ett svagt hopp glimtade till i ögonen på Intendent Andersson när han fick beskedet.

När flickan försvann hade hon en tidning med barbie-figurer med sig, berättade Modern gråtande. Det var en sån man klipper ut kläder ur som sen byts på dockorna, sa hon. Den ilskne fadern vankade oroligt fram och åter under Anderssons frågor. Han höll en reklambild på en mobil-telefon i handen som skulle bli dotterns.

Senare på eftermiddagen kom Ohlsson från anmälningar in och sa att det är nån som söker en ansvarig polisman. Denne någon var en stropp! Påstod infot på första. Han sa att den han sökte förmodligen var en något överviktig man, slarvigt klädd och med små ögon och kärlek för chokladkakor?
Skuggan skrattade till, ha ha!-Det stämmer på den gode Fals! Han bad genast Ohlsson skicka in mannen.

Herr Mosers ljusa kostym var helt klanderfri och likaså hans skjorta och slips med nål trots värmen. Kurt visade in mannen och studerade honom med sina polisögon. Denne tittade rakt på polisen med en lugn och minst sagt lika studerande blick. Ursäkta sa han..-Ni är inte den jag väntat mig att ..öhh..finna? Nej det är Fals ni söker, han kommer straxt, vad gäller saken?

Mitt namn är Moser och jag kommer med en hälsning från de två flickorna som förts bort av ...skall vi säga.. den orolige och förvirrade mannen som kör en stulen gul skåpbil?

Kurt Andersson gillade inte denna typen av skämt och han var på väg att sätta åt mannen hårt när han hörde detta om en gul bil! Fals steg in. -Antingen är denne mannen en galning eller så är han ett riktigt sån där medium viskade han hest till Fals.

Mannen reste sig och hälsade lugnt med forskande ögon riktade rakt in i komissariens. Respekten talade av djupt allvar i det avlånga ansiktet. -Om ni hört från flickorna är ni förmodligen ett s k medium? Undrade Fals. Frans Moser tittade allvarligt på honom och bekräftade detta. Han såg heller ingen antydan till ironi hos den nu djupt tänkande polismannen.

Detta stämmer och det är väldigt bråttom, sa han. De är intill vatten som finns under en byggnad som liknar ett torn i miniatyr. Fals och Andersson lyssnade under spänd tystnad..de är fortfarande ute på gatan och hoppar rep ..öhh i min .."vision" men när de går in i trädgården är det mycket svårare att finna dem! det är väldigt bråttom nu! Sa han.

Flickan med pappret som visar dockor är den mest rädda så det är den andra vi måste prata med, tillade han. Intendent Kurt Andersson fick rysningar i nacken när han kallt mottog denna bekräftelse som ingen annan kände till.

-Jag tror jag vet var detta är!!Nästan viskade han och visade på väggkartan över kommunen vägen till den gamla kvarnen bakom den nybyggda arenan. -Du följer väl med?

Han tittade bedjande på Mediet med ögonen fulla av ursäkter. -Javisst, naturligtvis, svarade deras besökare men ingen media!! och -inget uppbåd!! -Och snälla bara en bil, bad herr Moser. Fals och Andersson funderade inte vidare på dessa villkor utan nickade båda instämmande när de snabbt stegade mot bilen på parkeringen. Bilen svängde ut i värmen på gatan nedanför polishusets svarta fönster.