Ser på TV en morgon. Ett soffprogram. Vad alla skrattar! Vad är det som är så roligt?
De som sitter där i soffan är kända, rentav berömda. Därför tittar jag på dem. Inte de på mig.
Kanske skrattar de så mycket därför att de är så glada över att vara så berömda, tänker jag.
Kan de annat än glädjas, dessa kvinnor med sina rosiga kinder och svallande hår.
I och för sig. Deras tillkortakommanden har varit många. Motgångarna också, får vi veta.
Alkohol, usch ja, otrohet, barnlöshet, någon förfärlig sjukdom, frånvarande makar och fäder och annat hemskt.
Men de har klarat sig. Karriären också. Det är det som är så bra. Därför sitter de nu i TV-soffan, småpratar i den varma trevnaden.
Själv sitter jag hemmavid och äter frukost. Starkt kaffe, mackor med ost och honung. En tomat.
På TV blickar de vackra kvinnorna upp mot taket, eftertänksamma nu.
"Livet har lärt mig att vara ödmjuk", säger någon.
"Man kan inte ta någonting för givet", säger en annan. Programledaren instämmer.
En tredje, den yngsta och vackraste (som i sagan) med hes stämma:
"Lyckan är en svårfångad fågel. Visst?"
Men snart blir stämningen munter igen. Åter fladdrar allas hår över hela rutan, skymmer sikten.
Ibland lyssnar jag inte så noga. Motvilligt vänder jag mig istället mot den långsmala spegeln från Ikea.
Ser min vita Bruno Mattsonfåtölj i den, tillika pall. Och min frukostbricka.
Jag ser mig själv.
En stöt i bröstet. Är detta jag?
Ansiktet i spegeln ser strängt på mig. Smalt och vitt. Genomträngande blick.
Jag kunde vara "Döden" i "Sjunde inseglet", tänker jag. På pricken lik. Till och med veloumorgonrocken är lik med sin huva.
Jäkla tur att ingen ser mig.
Modern till den vackre gossen i "Döden i Venedig" liknar jag inte. Inte det minsta.
Jag älskar förresten Mahler.