Det var en kall vinterdag på förskolan ekorren och barnen hade precis kommit in efter att ha varit på utflykt ute i snön. De hade gjort snöänglar, för det var för kallt för att göra snögubbar.
Emma kom snabbt ur vinterrocken och sprang till fröken Anna som hjälpte dem att göra pärlband.
-Hjälp, nej, jag tar dem.
Och så tog hon en näve pärlor och satte sig för att sortera dem. Fast i den ljuva tanken att allting går att ordna. Hon placerade fjorton pärlor på bordet och funderade länge på hur hon skulle ordna dem.
-Nej, inte så. Nej, det där blir inte heller bra.
Långsamt mognade tanken om att hon var pärlornas mästare; att de var hennes trogna undersåtar. Så hon ordnade dem som de ville bli ordnade.
-Ja, så ska det bli.
Nu fattades bara att trä dem på snöret. Men då kom Per springande och knuffade till henne så att alla pårlor for all världens väg.
-Nej!
Vilken olycka! Fröken hjälpte henne att plocka upp pärlorna, men hon kunde nu inte minnas hur de skulle vara, även om hon tänkte ännu längre tid nu än förut.
-Dumma Per!
Så det fick bli som det blev. Men någonstans på vägen så blev det trots allt vackert. Hon hade gjort allting noga.