När allt är över vilar jag min blick
i handens stiltje. Hur allt rullar
mot en lägre punkt. Ser ned, en hud
förnyar sig omkring mig. Det är tid
att vänta på en annan tid och du;
jag anar hur vi öppnade varandra,

Jag tror vi var för starka för varandra
(för starka för försvar), en oskyld hud -
precis som varje dag nu har en tid
när plogfårorna stelnar, solen rullar
in bland träd - men hinner, liksom du
att spela ut ett isblänk för min blick

som ouvertyr till mörkret. Denna tid
när till sist du såg jag såg din blick
som en gåta att besvara. Du
såg på mig som nätter ser varandra
åtskiljda av ljuset när det rullar
ut ur solens gyllene spann - vår hud

brinner som en dag, vår hud är tid
och rör sig liksom tiden, kränger, rullar
över oss som krossas till varandra;
det är jag som delas i din blick,
i mina ögon sönderfaller du
till natt och dag som delar samma hud.

Likt självklarhet så erbjöd vi varandra
att låna varje andetag sin tid
tills andedräkter klädda utan hud
stelnade till pergament i rullar
som inte kunde läsas utan blick
för hur ett jag vänds undan till ett du,

vänds utan av ett oss som tiden rullar
undan - vi ger platsen till varandra
och delar för ett ögonblick den blick
som vill att du är jag och jag är du
för starka för att upphöra i tid -
är jag för dig som såret är för hud?

Är jag då hud och du är bara blick?
nej, obevekligt rullar jag och du
i varandra, havet utan tid.