Din tystnad dödar mig.

I förrgår skrev jag ett sms, och jag vet inte hur många gånger jag räknade ned innan jag slutligen skickade iväg det. Tre, två, ett... Nu! Inte nu, meeeen nu! Smset gick iväg, och jag stängde av ljudet. Ville inte ha ett svar, men vill så gärna. Men det har gått 50 timmar och inte ett endaste litet ljud.

Jag vill bara att du svarar. Vad i helvete är det du säger, nej men lilla gumman, jag tycker om dig som vän, vi måste prata om dehär, eller vad-som-helst. Men din tystnad dödar mig, och jag väntar och väntar ut ditt svar.

"Hej, jag gillar dig. Fast det vet du nog redan. :) Man kan inte alltid hjälpa sånt, det bara är så." Ni skulle bara veta hur många gånger jag skrev om det. Formulera om mig, omformulerade, raderade, började om. Det fanns en hel anteckning i min mobil med små meddelanden. Och alla var menade till dig.

Men ibland slår det mig och jag undrar, tänk om jag ändå bara tycker om dig som vän? Fast nej, det är nog inte så. Det känns inte såhär, inte såhär starkt, inte såhär mycket i hjärtat.

Men du, försvinn inte bara. Du är för viktig för att försvinna. Så jävla viktig.