Vi är stundtals alla snubblare. Det går segt och trögt och vi vet inte åt vilket håll vi ska. Om vi stannar går vi under och om vi går vidare kan vi falla. Men det är nog som Kierkegaard menar att vi måste våga tappa fotfästet ibland. Det går inte an att vara feg och banga ur.

Med tiden lär man sig att ensam styra sig själv och vill inte ha någon annan som bestämmer. Att bli vuxen är att visa vem som leder. Då man känner sig själv vet man varifrån kraften kommer att göra något. Man börjar förstå att hantera stressen när man inte får som man vill trots att man enträget försöker.

Hur länge ska jag vara i det här nu blir frågan i stunder då det känns fastkört, nedtryckt, tillbakahållet som rent ut sagt för jävligt jobbigt nästan dödande, mördande tråkigt. Vad gör man i dessa stunder då man inte kan sova och klockan blir tre, kanske fyra på natten och man ännu kämpar så kroppen inte kan koppla av.

Som en soldat i krig är man uppvarvad med siktet inställt på strid mot orättvisor och nederlag. Trots allt somnar man till slut och sedan vaknar man rätt så sent frampå eftermiddag. I en massa år kan det hålla på och jävlas med en. Aldrig är det egentligen bra men på något konstigt vis lyckas man hålla sig kvar i livet. Skönt är det inte men vissa dagar när solen skiner eller ett framsteg görs kan det lätta en aning.

Att ensam dra sitt tunga lass tar på krafterna och lusten att vara deltagare minskar när siktet är inställt på att överleva och skydda sig själv med knappheten som alltid är närvarande mumlande om hur liten man är som tillhör en viss kategori utan status fast man ännu vet varifrån man kom.