Blodet från oläkta sår
fläker upp ljudet som
studsar elakt mellan ljuva stämmor.
Du som skulle vara så ren
och full av liv kastade min själ i fermenterat smuts.

Är sedan gammalt utloggad
i det sinne som kallas objektivitet
och självdör av luft innehållande
för mycket av din utandning.
Min tro är den sanning som segrar
över öppna fälts vidder och där
finner du nakenhet så likformig
att brunstenen ständigt övervärderas.

Klockan är bara en uppfinning och ska inte blandas ihop med tiden.

Du min kära inspiration
som väckte mig ur slummer
och självupptagenhet.
Gav mig rättfärdig väg
att vandra och inse
att faktum berör oss alla.

Ännu är dagen bruten med svart sida,
slungad från förhoppning
och slentrian kallas mitt uppvaknande
som naturligt.
Trots att ljuset
aldrig hittade sin källa att växa,
trots att dimman förökade sig
och dolde den grönska
som skapade liv.
Vaknade jag av din pennas ljud,

som förde mig hit igen.