Vinterns diamanter av is gnistrade i de frusna granarna och månen av guld tillhörde ännu natten. Aja väckte sin mor och var orolig. -Vad är det vännen? Sa modern efter att hon rakat över elden och lagt kvistar och torr ved på glöden.
-De slår den store mannen!!-De slår den store mannen! Upprepade hon förtvivlat och kramade mor sin så hårt hon kunde. -Ingen slåss här älsklingen sa mamman.
De vill göra honom illa, skada!! Aja grät alldeles tröstlöst! De är inte bra! Stygga !! -Pappa säga de är svin!! - De är så många!!! så många!! Farliga! Hemska!! Slår Pappa och Moltas!
Mira undrade dock om det inte var något som skulle komma inom en snar framtid som flickan drömt, eller sett i den store andens himmel!
Plötsligt verkade det som om Aja ville somna om och det gjorde hon efter att ha sagt till mamma att ismannen hjälper, tittar på dem. Då blir de stygga så rädda att de skakar! -De flyr! Han skrämmer dem! -Talar på deras språk! Viskade hon, -Kallar på vargarna, -Rädda, mumlade hon och somnade lugnt.
Månen blev allt mer försilvrad mot gryningen där den hängde som ett morgonsmycke på himlen.
Aja talade i sömnen som om hon befann sig i en underbar del av drömmen...Held, Held...han hittar silver i vattnet under snön...mumlade hon. Sedan snörvlade hon och sov drömlöst hos sin mamma vid elden.
Resbjörn enöga stod vid pålstängslet och gav order åt en man med ovanligt utseende att öppna de tunga och frusna portarna. Högtidligt och med ansiktet fullt av allvar hälsade han Pano och sedan med ett brett leende omgärdat av ett vitt fruset skägg kramade han Ajas Pappa, klanledaren.
Även mannen som utan svårighet lyft porten som måste väga runt hundra kilo bugade djupt för Pano som nu kommit med sitt folk från norr. Trots att han bugade med knäet i snön, var han nästan lika lång som Pano. Han var ovanligt stor.
Aja sträckte sina armar mot den store när de gled förbi med släden och detta trots mannen var ful, skäggig och såg mycket farlig ut! Jätten tittade bedjande på Mira som mötte Panos blick och fadern nickade jakande.
När han hjärtligt och väldigt försiktigt kramade Aja skratte flickan lyckligt och tryggt i de stora armarna. Aja sattes tillbaka i släden hos mamma med en bugning av vördnad. -Hon ser inuti mig, Sa mannen leende.
Moltas som var lika bred som jätten men trots sin storlek nådde han bara denne till axlarna. Han hälsade också hjärtligt på portlyftaren som var en främling för de flesta andra.
Jätten drog in den gamle och de stötte bröst mot bröst och arm mot arm. De skrek till i glädjen att se varandra och när Moltas drog den store i skägget skrattade de så att det hördes i hela lägret!!