Vintern 1502 var motsträvig; den lovade att bli speciell om den alls tänkte dyka upp. Vintermonsunen hade ännu inte kommit igång, och utanför Indiens kust låg en liten skara av fartyg för sig, i stiltje en god bit från hamn. Namnet Flor de la Mar stod sirligt målat i gult på akterspegeln på det största av dem, flaggskeppet, det som bar da Gamas befälstecken slappt hängande från masttoppen. Flor de la Mar, havets blomma. Men som hon slokade, fastän hon stod stadigt förankrad i vattnet. Akteröver från henne sett anades ännu en skärva av land och djungel, en avklippt grön liten nagel nedkilad i horisonten. Ovanför den – jo, där hängde faktiskt ett bulligt litet massiv av hårda, vita moln, men det ville inte växa, det fanns ingen själ i det ännu, inget tempo, ingen ledande hand som höll sin taktpinne i det.

Tyst var det. Bortom sorlet på däcken nådde bara dessa klumpar av ljud som ibland borrade sig ursäktande genom luften, liksom skamsna att störa den stora orörligheten, när en spann med avskräde och mer av fisk som ruttnat i lagren blev uttömd över en reling. Någon gång ackompanjerades det av ljudet av en vilsekommen klippduva, som applåderade i den långa pausen med sina torrt smattrande vingslag.

Så mycket var så vedervärdigt stilla; luften var hamrad ur ett enda stycke orubblig metall, och havet var ett likformigt golv av blank och blåfernissad leda, med inläggningar av blekgrön, strimmig tristess. Ett spänt och stramande skinn var det, havet. Den släta kroppen av ett väldigt djur, utsträckt mellan horisonterna, försjunket i drömlös sömn. Av den rasande styrkan syntes inte ett spår; styrkan det var mäktigt när det var vaket, när musklerna spelade under den där huden och arbetade, krängde i den, fick den att hävas. Havet sov djupt, det hade sovit länge.

Till och med fartygen själva var som en bild av träsmak sedd i profil – höga i akterkastellen, avhugget tillplattade som om de suttit för länge på samma fläck. Råseglen hängande rakt ned, som urblekt vissnade blad där all styrsel sprängts bort av en oväntad nattfrost. Buktiga och med svällande feta bukar låg skeppen, med sin förstärkta bordläggning som mörknade träharnesk. Ovanför vattenlinjerna hade drivtången torkat ihop över bogar och förstävar, till ett mattgrönt och sprucket hölje – brustet, som kartblad över tomheten, återspeglat i vattnet. De var byggda för att stadigt och ursinnigt stampa sig genom stormar och höga vågor, men när de låg så här var de feta och sjukliga, groteska. Något såg obestämt fel ut, själlöst, som en bild av döda, uppstoppade hundar med mörka klot av glas istället för ögon.

Himlen var lika meningslöst blå som havet. En upp- och nedvänd bytta av jämntjockt glas, tonat i kobolt, stjälpt över land och hav som en dämpning eller inneslutning, som handen som kväver en omöjligt utdragen gäspning. Bara sjöfåglarna var rörelser i den: pelikanerna, och de mindre. Upp och ned genom luftlagren hissades de av omärkliga kuggspel, sträckte sina vingspann till bågar, förundrat uppdragna ögonbrynspar glidande högt över fartygsskaran. Så märkligt, signalerade de – att fartygen ännu den åttonde dagen låg kvar där som i orubbat bo, bara klivna ett enda steg över tröskeln ut på vattensalens ofattbart vidsträckta golv.

Skroven låg djupt, för de var lastade fulla och dignande tunga, med kryddor och tyger, med salpetersäckar till svartkrutstillverkning. Begäret i Europa syntes omättligt – både efter smak, skönhet och död – och utmed Indiska kusten väntade många besättningar på vind; det gällde att komma iväg i tid, att nå Afrika innan strömmarna vände. Det var första språnget hem längs handelsrutten, och varje etapp bestämde möjligheten för nästa, i en kedja förankrad i Portugal och förd runt Afrikas sydspets. Men monsunen lät dröja på sig.

Tio tremastare var det i den här skaran, nära ihop, konspiratoriskt tisslande och tasslande till varandra när tacklingarna spände och gnisslade till. Inte av vinden, för de låg i fullkomligt stiltje och obruten vanmakt och väntan ännu denna åttonde dag – men ibland av sjömännens rastlösa göromål som bubblade fram ur påtvingad overksamhet. Ett blindsegel hissades prövande, var där inte en antydan till en bris? En utkik trotsade den milt gryende skörbjuggens trötthet och äntrade stormasten, kanske kunde någonstans anas en krusning? Och överallt diskuterades belägenheten, stöttes och blöttes till förbannelse. På bryggor och i kaptenshytter var det kanske oftare med ord som ankomstdatum och Mocambiquekanalen insprängda; i hängmattorna i de mörka vrårna under däck med ett annat, ett kärvare, råare språkbruk.

En ung skeppsmatros, Jorge, stod och betraktade fuktmärket bakom svabben. En såpkupol började vinglande kryssa från dess ena kant till den andra, och han funderade på om den drevs av spänningar i ytan eller av den tunnaste av vindar.

Det fanns fördjupningar, ojämnheter i trädäcket som han tilldelats, och när han svabbade blev det alltid några pölar där med en särskild form, en kontur han kände igen lika väl som kontinenterna på en karta. Men den här landmassan – nåja, fuktmassan – var hans egen. Nå, kanske delade han den något med de andra i besättningen, de av dem som nu hörde till den sortens människor som slog ned blicken mot marken ibland och lade märke till sådant; han kände dem inte alla så noga att han kunde avgöra det. Till allmängodset hörde den i vart fall inte. Inte nedstämplad i var mans medvetande som Madagaskar eller Pyreneiska halvön. Hans egen världsdel ombord – eller åtminstone så nära man kunde komma.

– Står han och drömmer igen? Jobba undan, människa!

Det var väbeln, ett underbefäl, som ivrigt kastade sig över tillfället till ett uppfriskande påhopp. Männen blev retliga när ingenting hände; inte för att väbeln någonsin behövde en ursäkt. Vem vet, kanske kunde det rentav utvecklas till handgripligheter, tänkte han hoppfullt och kliade sig mellan benen.

– Ja, det är ju verkligen grisigt här. Inte svabbat sedan i morse säkert, muttrade Jorge sarkastiskt.

Väbeln harklade sig djupt och landade en spefull loska invid Jorges fötter. På sydspetsen av hans odöpta kontinent.

– Nu behöver det skuras, flinade han, och handen sökte sig åter krafsande in mellan låren. Det var syfilisen, klådan av såren. Han tog kvicksilversalva mot den, och den salvan dödade honom långsamt – men om detta var han ännu ovetande och obekymrad, och ögonen lyste, upplivade av maktdemonstrationen.

– Gris, väste Jorge tillbaka mellan tänderna. Han visste bättre än att käfta med befälet, men han kände av irritationen lika väl som de andra.

Väbeln knöt händerna i en ansats till något – men så anslöt sig Lidio och kom emellan dem, och honom gav han sig ogärna på.

– Jag skall lägga kummin i gröten idag, förkunnade han med ett brett leende. Så det surrar på tungan när man äter! Bzzt!

Han sträckte fram den stora handen och visade en näve svettblanka, bruna korn.

Lidio var storvuxen nog att klå upp väbeln med ena handen bakbunden, och otillräknelig nog att faktiskt göra det om han blev retad. Och han hade ett gott öga till Jorge.

– Bra där, Lidio, log Jorge och drog samtidigt svabben över loskan. Ordningen återställd, territoriet försvarat.

– Jag undrar om vi kommer fram idag? Lidio såg brydd ut ett ögonblick, sedan sken han upp igen. Till Afrika och de fina djuren!

– Nej, inte idag heller, Lidio. Inte idag heller. Tålamod. Jorge skakade inkännande på huvudet.

Lidio slöt handen hårt kring kumminkornen och lommade iväg mot eldstaden.

– Den där skulle ju sitta på dårskepp, muttrade väbeln.

– Nåjo, lite egen. Och obegåvad i tanken som ett litet barn, men det får man fördra; han lastar snabbt och villigt, svarade Jorge. Och inte oäven vid grytan, lade han till; Lidio hade precis fått fyr, en rökslinga sökte sig ut från härden.

Väbeln skulle till att säga något, men avbröt sig tvärt när det plötsligt gick som en tänjning genom riggen. Som en långsam utandning, och så en snärt när latinseglet slog bakom dem. Hastiga steg smattrade över däcket.

– Vind, vind! ylade en röst någonstans uppifrån.

– Vinden! Hon kommer! genmälde en annan, midskepps till.

Det sovande djuret hade äntligen vaknat under dem, och nu sträckte det på sig, klippte med ögonen, såg sig omkring. Karackerna tog vinden, knådade den och gjöt den hård och stinn inuti seglen. Intrycket av uppstoppade hundar försvann. De formlösa segeldukssjoken vecklades ut och svällde till stolta bröstsköldar med stora, röda, hastigt synliga kors. Sorlet steg till ett jubel när farkosterna strax ställde upp sig i formation. Istadigt, knirkande började de gå mot väster.