Tårar på avstånd: intetsägande grå. Rör dig närmare; man kan se hela omvärlden bruten i dem, reflekterad därinne och utvältrad igen – om än upp- och nedvänd, alltid.

Likt spända nervtrådar gick mercurledningarna upp från marken där Roslan gick. Längs med dem rusade kondensdroppar, små tåg av fukt och ytspänning som formade sig, tyst gled fram och ibland hakade i varandra. I detta liknade de miniatyrer av ensamkapslarna som rörde sig på magnetronhögbanorna i ledningarnas andra ände, några meter över marken; på avstånd föreföll de alla intetsägande grå.

Staden som var kropp åt detta nervsystem låg i övrigt som en rest av en sprängd maskin - ett kullvält hjul av upphettat stål som kvällsdimman ännu inte bringat till nedkylning. Rökarna slog med ett sista ursinne ur industriskorstenarna. Det gjordes bokslut över dagsverken, och farlederna som var hjulets ekrar var fulla av fordon som rusade ut ur navet, övergav det för förstädernas återhämtning och vila.

Luften var övermättat fuktig ikväll, och för Roslan såg ljusen längs vägarna diffusa ut, tummade. Obestämda hukade de sig ned över körbanornas biosyntetbeläggning – som otydligt stammande röster, från förläget sänkta huvuden. Anhopningarna av trafikljus, signaler och lyktor i korsningarna blödde okontrollerbart ut till en smetad palett av grönt, rött, gult och vitt.

Roslan stannade till ett ögonblick när en näthinneavisering överlagrades i synfältet; det hade kommit ett betavågstelex. Från Marie, noterade han, innan han lät det spelas upp i medvetandet:

00191240180-901850
dd9320592-00

Cher Roslan,

Jag vill inte avbryta dig i tensordromin, i 
vektorabelanalysen; jag vet du är nära någon 
sorts mål – men jag bara slogs av en tanke, 
jag ville bara dela den med dig ...
   Du vet hur ett hjärta har två kammare ... 
kanske vill jag minnas våra två hjärtan då – 
som bilden av vår fyrarummare, som vi hade 
på Rue Coquillère. Fast kanske förbannat 
belånad nu, och kanske är räntan hundratals 
procent?
   Kanske, kanske följer det också nästan 
logiskt (för att tala ditt språk, Roslan, för att 
tala ditt språk bara denna enda gång) att ett 
tredje hjärta räknat med de andra (som 
börjar slå i samma sammanhang) då gör sex 
kammare i trumman; det bringar en iskall 
likhet med revolvern, vars korta pipa vilar 
mot den här gommen, och viskar: all denna 
utblödda livstid, var var du då? Vad gjorde 
du? Med vem?

Je t’embrasse très fort

Marie

PS: det var aldrig mitt ansikte det handlade 
om här; ansikten är skinnet på kokad 
kárashmjölk bara, de bildas vare sig man 
vill det eller inte, växer alltid, alltid 
tillbaka ut igen.

Medan han raskt fortsatte gå formulerade han ett svar i tankarna, och lät det utan dröjsmål strömma iväg:

00191242220-901831
hv9320592-01

Marie,

Jag tar del av dina tankar, och jag fruktar 
att du återigen glömt ta dina droger. Tag 
dina droger. 
   Du känner ju till rumtiden. Om tiden är 
en dimension bland andra, så följer det att 
alla ögonblick, allt vi kallar förflutet och 
allt vi tror är framtid –  allt det, att det 
finns. Att det är. Tempus blir något 
meningslöst utanför subjektet. Det vi 
upplever som tidens gång är inte annat än
en präriebrand som sveder mot ryggen, 
som driver på, tvingar oss att fly i en i viss
riktning, i en viss takt. Men tiden i sig 
ligger kvar, vidsträckt i alla riktningar, 
oavsett vad som brinner mot dess yta.
   Vår tid på Rue Coquillère är lika verklig 
nu som den någonsin var då, objektivt sett. 
Det är bara elden som har rört sig, ett 
annat gräs som brinner. Varje sekel är ett 
landskap, oberoende av oss, som i princip 
ligger öppet att besöka (för den som inte 
vore belastad av sin subjektivitet).
   Se det inte som en process med ett klimax. 
Se det som en prärie. Som att nya frön står 
redo att blomstra i askan när branden 
passerat. Eller att de redan gör det, på sätt 
och vis. Du kommer inte att veta om det, 
förstås, men du är ju också bara ett subjekt. 
Flamman.
   Jag tänkte att det kunde vara dig till tröst, 
att tänka så. 

Roslan

PS: Jag skall också berätta detta: jag har 
under veckan utvunnit några fragment av 
DNA ur kvarlevorna från cylinder sju, och 
med de som grund låtit odla ett ansikte. Det 
är färdigt nu, jag tog det precis ur 
vitrodromen; till lika delar är det en 
blandning av Corinnes och Grace Kellys. 
Och det är ditt, om du vill bära det för mig. 
   Möt mig på Café Rayonnement Chimiques 
redan ikväll i så fall; det kommer annars 
snart att börja åldras.
   För övrigt är beräkningarna mycket nära 
målet.

Han var nästan framme, närmade sig navet i stadens hjul. Parken där var som ett slutet svart öga i stormen av ropande färger. Grafitfasadernas tunga klippstup och de skarpa, ilande röda ljusen och skyltarna ersattes där av ett mildare färgschema: jord, dovgröna blad och stenar. De hamlade platanerna stod som en skyddsmur, en brandvägg mot larmet utanför. Knappt nådde vägbruset och fabrikernas tunga, raspande suckar in där; de konfiskerades av dessa första vaktposter som slog som en ring runt det arboretum som låg innanför. Ekorrar kilade upp och ned längs stammarna, ryckigt och nyckfullt som ljusbågarna från teslaspolarna vid magnetrontågens laddningspunkter. Bepälsade urladdningar.

Som vanligt gick han ett varv genom arboretumet innan han fortsatte till caféet. För honom, som kände namnen på arterna, var varje steg som en strof i ett diktverk stilla strilande ut ur markens hägn: där stod serbgranarna i sina små kotterier, slanka och högdragna, glittrande, förevisande sina barrsilversmycken. Sedan bestånden av ormhassel - små knotarmade trollpackor kurande kring sina kittlar – och bortom dessa avlöste näverhäggarna, gulbruna och flagande. Liksom en tegelartad tjurighet, genom vilken det varma, välkomnande röda i de därpå följande kopparlönnarnas kortvuxna stammar kom att lysa fram som skenet av inmurade kaminer. På närmare håll lösgjorde sig deras bark till rullar av pergament; den krullade sig och vrängde sig till heliga skrifter och urkunder, som sträcktes fram och erbjöds till alla som gick tillräckligt nära förbi. Nedom kullarna: enstaka kärrekar, klädda i blankt grönt skiffer; som bistra förmän stod de där, övervakande arboretumets tysta verksamhet med armarna rakt utsträckta, i anvisningar och direktiv förstådda bara av träden själva. Uppe på kullarna några katsuror, exotiskt och mustigt doftande, likt sidenvägens alla laster av kryddor förda tillsammans. Till detta häggmisplarna, uppstudsigt spretande både här och var, som ett långsamt utstrött kvitterstoft i de större trädens allvarsamma tigande – och så, mitt i allt: ett bultande, innerligt hjärta, i form av en enda storvuxen rödbok. Grenarnas livaktiga flätverk av pulserande kärl höll den tungt nedhängande, som om den girigt gripit tag i det sista av dagsljuset över hela staden och omvandlat det till ett ljusspel fjättrat i och sakta utsläppt ur löven.

Förutom Roslan rörde sig ingen annan än fukten över stigarna som, till synes krattade av slumpen, strävade genom detta undantagstillstånd. Den penslade sig grundligt över bladverken och grenarna, trängde in i skrovliga prång och porer den fann längs vägen. Den kröp och genomträngde, allt ville fukten åt – omättlig var den den här kvällen.

Café Rayonnement Chimiques var bara punktvis upplyst, av smideslyktor med levande ljus och vedelden i en öppen spis. Det var mörkt ute, men med långsam och regelbunden periodicitet hängdes ögonblick av dagsljus upp mot fönstret – återsken från det närliggande oktoketonraffinaderiets magnesiumblixtar. Caféinnehavaren stod bakom disken och torkade förstrött några redan torra muggar. Ur en högtalare bakom disken strömmade Rossinis Stabat Mater, framförd på svajande laserharpa; den vecklade ut sig i rummet och växte samman med enstaka ljud av lågmält samtal och skedars klang mot assietter.

Roslan satt i en nedsutten soffa invid fönstret, med sin portfölj på bordet och ett orört vattenglas på en servett bredvid. Han hade ett metàsht-tabellverk uppslaget i händerna, men ögonen stirrade förbi det utan att se. Ännu var träden i hans tankar; hur han skulle sakna dem i tunnelstäderna. Och hur han kanske var den ende som tänkte så.

Dörren slogs upp, en bjällra ringde till. Några gäster tittade flyktigt upp men återgick till sitt. Marie steg in. En uttryckslös tennmask täckte ansiktet från hårfästet till halsen. Hon hade en tjock mörk kappa, men det blonda, lockiga håret var oskylt utom av den grå, pärlande vätan. Hon drog av sig handskarna, såg sig omkring. När hon drog ut stolen för att sätta sig mittemot Roslan höll han redan fram två pappersark mot henne.

– Papper? Gud, Roslan. Varför inte via betavågor? Jag menar – det är ändå din egen uppfinning! Hon skrattade till och betraktade honom forskande, men tog papperen. Du är så gammaldags. Trots ditt arbete. Eller är det just på grund av det?

– Jag skrev till Corinne, svarade han. Och det andra är hennes svar – det sista jag hörde. Tänkte att du ville veta. Innan du får hennes ansikte, menar jag. Innan porten stängs. Och tunnlarna öppnas.

Hon började läsa:

Corinne,

Jag hoppas brevet når dig i tid, att regnet ännu inte slutat dofta, att du ännu har kärl nog att lagra det i. Jag skall be dem ge dig några extra, om jag kommer i kontakt med ministeriet.
Vi öppnade den fjärde cylindern igår; Leon var här, förstås, men också Marie. De lade ifrån sig sina avfrätta ansikten när de gick, jag har ännu kvar dem här, vet inte vad jag skall göra med dem. Det finns väl organisationer för sådant, regeringen? Men till saken.
Vi fann ännu ett ägg i cylindern, ett ägg med en kolteckning på skalet. Det vet du förstås redan. Vad du kanske, eller kanske inte vet, är att teckningen trots allt föreställer dig, som liten. Din farbror berättade allt för oss, vi tog det till honom; han tog av skjortan, visade ärret över bröstet, lät oss röra det. Vi knäckte ägget försiktigt tillsammans, förde tillbaka hjärtat. Jag har (förutom ytterligare en stencil) skickat med en skärva av skalet, du kan låta göra en vacker infattning på det där valeolitiska stället om du vill - vad heter det igen - det där på Rue Angleterre?
Han bjöd på vin efteråt, vi fick följa med ner i vanàshkällaren och välja vad vi ville ha. Det blev något från Rhônedalen, fattigt, lite själlöst - det också. Efter att allt utförts enligt instruktionerna, på det enda sättet, lastade vi kroppen på fartyget. De har målat skovelhjulen, alldeles gula är de nu, som vårt minne av den där första våren, minns du ännu?

Du måste lova att meddela din nya adress till Magnetisören; jag skriver igen så fort den femte tagits ned. Och tänd en magnesiumeld för din farbror ikväll.

Varmt,
Roslan

Hon tittade upp på honom en stund. Han hade redan öppnat portföljen; bakom det uppslagna locket såg han fokuserad ut, omsorgsfull. En fluorescens från portföljens inre lyste upp hans drag underifrån, skänkte honom en kuslig skärpa. Han ägnade sig helt åt portföljens innehåll och besvarade inte hennes blick; hon fortsatte läsa:

Käre, saknade Roslan,

Så mycket är över nu, förbi. Jag tvangs lämna glasklockan igår, naken, springande – och det skrämmer mig så.

Du vet det också. Det är svårt att hålla sig från ordet. Det ordet. Den gamla törsten. Till och med nu när jag inte känner törst, i egentlig mening (och åh, som jag saknar vatten i min strupe; kylan mer än fukten, känslan av ett tomrum som långsamt fylls, kanske mer än allt).

Elektroderna i pannan låter mig knappt vrida huvudet; bara precis så mycket som behövs för att nätt och jämnt se ut genom fönstret, ut mot gården. Hur var det Marie sa den där gången vid ställverket? Nous sommes le réveil, plus un pays du sommeil. Ungefär så. Och det är ännu mer riktigt nu, ännu mer verkligt, påtagligt. För mig är det det.

De ringde från Replikationsministeriet innan razzian förresten, de ringde flera gånger. Jag svarade inte, visste inte vad jag kunde säga dem. Men hälsa Marie att injektionen, Statargi Locat, släckte känslorna helt; det hade den inte gjort, den var otillräcklig - och jag tog den inte ens. Men vad skall det tjäna till att lägga det på henne? Hon behöver inte veta. Kanske efter att de sista larieshkatunnlarna grävts färdigt, ifall du skulle träffa henne då. Och ifall det fortfarande finns ett språk ni kan tala med varandra, vem vet vilken den slutliga effekten blir? (Beräkningarna, jag tror ingen egentligen förstått dem, inte helt. Ja, jag oroar mig mycket här, har så mycket vaken tid att fylla).

Vet du, jag tror att jag alltid har känt mig mer som en James Stewart än en Grace Kelly. Trots allt. Du vet nog varför, Roslan; du har rört vid, andats över linsen. Den har fått sin första spricka nu. Mönstret breder ut sig som en nattfjärilsvinge. Och jag är så rädd.

Önskar du kunde stryka över mitt hår, önskar jag ännu hade ett hår för dig att stryka.

Alltid din,

Corinne

PS: Jag lät fatta in den, i vackert brunnet silver. Jag hann aldrig hämta ut den. Någonstans där, i det, finns en dikt i sig.

När hon lade ned det andra brevet stod Roslan bakom henne. Försiktigt spände han av henne masken.

– Vi stiger ned i natt. Följ med mig då, viskade han. Du och jag, igen – som förr ...

Metallens kyliga hårdhet byttes mot den flackande, obundna värmen från rummet, och därefter började det nya ansiktet smälta ut över henne, från hårfästet och långsamt nedåt. Det kanske gjorde ont, men hon kunde bara ta in upplevelsen av Roslans hand på hennes hjässa. Det fanns inget utrymme att känna något mer, allt annat blev intetsägande grått. Hon höjde handen till ögonvrån.