avigt strandad vid putande läppar
försvunnen är skriket i sin mynning

borttappad på vägen
hittat av blåblodig
spegelbild

projicerat genom ådror av luft
slängd av kretsloppets moralpredikan

bortom skuld
förbi ynnest och uppdiktade ansikten

fördomar av frihet kastas och återvinns
och skuggor lyser upp en ständig natt

i stanniol ser jag hur världen kunde vara
hur simpelt ett leende kan skapa frid
och hur det vackra kan ärras till
oigenkännlighet

behöver inte ta mig evighet

lämna mig bara inte
ensam, förkolnad

och törstig