Det är när du får en förnimmelse av att du fruktar ditt tankemönster som det är dags att låta orden bli hörda.
Dem cirkulerar, existerar i allra högsta grad ända tills du kapitulerar.
Din vilja att höra ditt vrål som avancerar till ett eko genom dem tomma rummen.
Att din bedrövelse försmäktar.
Du väljer att krypa in i din bubbla och bädda ner dig under fjäderlätta duntäcken, och allt du kan förnimma är dina tårar som täcker fasaden av ditt anlete.
Ännu är dina lakan vita som snö.