Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Broken heart syndrome

 

heter det, finns bevisligen. Beskrivs som en sorg liknande det vid ett dödsfall, lustigt, precis som jag sa men jag behöver inte wikipedia för att lära mig det. Det är

ångest i natten

jag känner hur något rivs itu inne i bröstet, om och om

om och om

och vet att jag inte kan väcka nån säga jag måste till läkare nu

jag tror nu meddetsamma, för

mitt hjärta sprängs och

jag kan inte

andas. Ytliga andetag fastnar i strupen vakum i lungor och blodet

slänger sig mot trumhinnors oskyddade

membran, större än min bröstkorg den

pulsen

den vill ut. Till vilket pris som helst. Där inne fången galen alien på speed tuggar sig klöser gnager sig

ut.

Jag kan inte

stoppa det. Jag kan inte be någon om hjälp. Ingen kommer hjälpa

minst av alla du. Ingen att ringa i natten. 

 

Och jag tänker;

är jag; var jag ingen? Ett gammalt

obehagligt minne? För gammal inte bara till kroppen jag vet, har levt så många liv; bär alla med mig, en kompakt massa ackumulerad sorg från dem

där före. De tynger mig. En sten kring min hals på djupa svarta vatten. Jag är nervig sommarkatt, nu ivägen, ett besvär,önskad som idé oönskad direkt därpå, stackars henne

katt på hett plåttak,

måste hållas lugn. Kan hon inte bara försvinna. Är jag ett skjut i ett kök? Töm glöm och du förresten

jag kan bestämma mig för att inte vilja

ha dig?  sa han och se så lätt det var 

lätt som en plätt. Sluta

 

krångla. Du känner ändå inget eget

du

speglar bara andra. Skyll dig själv du finns inte så vad i  h e l v e t e lipar du för

 

För att

jag känner mer än någon. Än du. Jag känner långt utanför mina egna alltför små, ogina gränser. Därför.

 

Jag ger mig själv ordentliga örfilar, verkligen; jag har aldrig slagit någon hårdare än mig själv, röda fläckar på kinderna och skriver i min vita bok, små obegripliga hieroglyfer,

som virriga myrsteg sida upp och sida ner. Jag skriver och skriver

men måste skriva mindre, långsammare - för vart skall jag ta vägen när sista sidan är full. Först måste boken förstöras. Sen faller jag ut i rymden.

Jag tror den är mörk och kall och mycket ensam.

 

 

 




Fri vers av C3H5(NO3)3
Läst 253 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2012-12-07 11:18



Bookmark and Share


  Gunnar Ideström
Du ser det med alldeles för egna ögon. Har du gömt alla speglar inför rymdfärden du nämner...? Winston Churchill sade "Detta är inte början på slutet, det är bara slutet på början". Mänsklighetens och DIN eviga början. Nu var igår, vi lever i framtiden och vad som kommer kommer. Din oginhet inför sista sidans begränsning är en illusion. Sidorna tar aldrig slut. Inte egentligen... Det finns hopp! Det finns försoning!
2012-12-09
  > Nästa text
< Föregående

C3H5(NO3)3