Jag kan inte se
mina ögon
slutna
mot omvärlden.

Vart tog det vägen,

det levda?

Nu drömmer
jag,

livsdrömmar,

nattliga
livsdrömmar.

Du är inte där

och

jag
försvinner
sakta

men

min skugga
förföljer.

Nu för tiden
andas vi snökristaller

men jag minns
soliga stränder.

Levde du där?

Avskydde du luften
vi andades?

Molnen på himlen
skymde
ditt ansikte

när solen
så stark låg tung
över vårt
gemensamma.

Nu
är min kärlek
hemlig

jag tar emot famntag
och följer med
som vågors slag.

Oväntat fanns
en längtan
i mitt bröst.

Min livsfarkost har
ankrat.

Strömmen är strid
men ännu
är jag kvar.

Evigheten
smakar
på min själs röst,

när jag skakar
yrsnön
från mina ärmar.