Du auktionerade ut min själ till första bästa narr medan Du i hemlighetsmakeri slöt cirkel med en annan. Du förkastade min person och utnyttjade mig kallt medan jag satt ovetande efter sex års kamp för att du kanske skulle börja visa att du älskade mig. Det var det du sa.
När jag fick veta krossades drömmar, framtidsvisioner och den lilla tråden tillit som ändock byggts upp från spillror av åratals svek.

Trots plågsam smärta och skam, var det skönt. Jag trodde att helvetet var över, men visste inte att du alltid väntade runt hörnet. Hot, spioner, stalkning, påhopp inbrytning, neddragna persienner, en mobiltelefon på ljudlös och hemtelefon utdragen ur väggen. Alltid på sin vakt. Aldrig slappna av.

Dränka sorger i alkohol, leva farligt och för kvällen. Hitta Dig med stort D och få en autograf inskriven i hjärtat. Jag visste vad jag ville ha, och Du uppfyllde kriterierna. Snäll, omtänksam, ta på mig varsamt, lugn, lång stubin, tålmodig, lyssna, ta ett nej, och framför allt: inte kränka.

Du med stor D finns kvar. Han har slutat nu. Det är skönt, men ärren finns kvar. Och minnet av att leva i helvetet och alltid vara tvungen att akta sig skrämmer mig. Hur kunde Jag hamna där?